broarna över stadens älv
leder ingenstans
tysta svävar de över
det brusande vattnet
som alldeles av sig självt
aningslöst men bestämt
rinner mot havet
långt där nere


de leder ingenstans
bara en kort bit över vattnets virvlar
de svävar med sina stela uppstötta vingar
så att du kan kryssa torrfotad
och lika aningslöst som vattnet
under dig


jag vet det är så
jag har trampat dem
skyndat förbi dem
sett dem stå där


som monument
över sin egen
meningslöshet


jag har cirklat där
i drömmar och tankar
i hopp och förtvivlan
och förtvivlans förtvivlan
som sköljde det iskalla vattnet
över mig för att dränka mina andetag