Böcker
Huvudsakligen roligheter
Svårigheter gör oss starka! Denna utbuktning i hårt trä bildades där ett ursprungligen klent träd växte genom ett metallstängsel. (fotat i Bulgarien 2008)Tidningsskriverier - Barndomsminnen 3Förra året rotade mina föräldrar fram ett gulnat tidningsklipp från när jag var med i tidningen första gången (bortsett från födelse- och dopannonser, förstås). 11 månader gammal åkte jag med i ryggsäcken när hela familjen, med airedalterriern Tina i spetsen, begick en tipspromenad i Järna på Annandag Pings. Några år senare blev det mer målinriktat och seriöst. Barnkammaren, låg vägg i vägg med vardagsrummet. Vägg och vägg, förresten. De båda rummen var avdelade med hjälp av en bokhylla, som täckte större delen av en "ursparning" i huset bärande mittvägg. Den som ursprungligen snickrade denna bokhylla, hade lämnat den öppen i överkant. Därför kunde jag och min bror klättra upp i min, övre, bädd i våningssängen, och försiktigt titta på, när mamma och pappa hade gäster i vardagsrummet. Även om samlingen av "Det bästa" till stor del var i vägen, så hade man ändå ganska bra insyn i vardagsrummet över böckerna. Men så kom då FNL-rörelsen. Mamma hade lite FNL-are hemma på besök, och man diskuterade att man ville skriva i tidningen. Nu blev jag ivrig. Jag visst nämligen hur man gör för att skriva i tidningen: 1. Man tar en tidning. Helst en som mamma och pappa redan läst klart. 2. Man tar en penna, eller ännu hellre än färgkrita. 3. Sen är det bara att skriva. (Det var långt senare jag insåg att de ville få in sin text inte bara i vårt eget exemplar...) Hur det nu var, blev jag så ivrig, att jag måste ha tryckt till lite för häftigt, varpå ett halvårs skörd av Det Bästa brakade i golvet från översta hyllan och sju par vuxna ögon avslöjade vårt spionage. Bara några veckor senare passade pappa till en bit 3-millimeters plywood, så att bokhyllan blev täckt i överkant.
Låt oss nu hoppa fram till femman-sexan, någon gång. Jag var ganska snabb på att springa sextio meter, och skulle vara med på någon sorts kommunmästerskap i friidrott för mellanstadiet. Jag hörde av mig till Länstidningen och undrade om de ville att jag skulle skriva en liten artikel om evenemanget. -Jovisst gärna det. Men det kommer inte att vara någon på redaktionen när du kommer hit, så du får lämna manuskriptet i brevlådan. Sagt och gjort. Jag var med, och kom näst sist eller nåt i den stilen, men författade en notis på sisådär två blad som jag knackat fram på vår Olivetti reseskrivmaskin. Sedan tog jag mig ut till Länstidningens byggnad, som låg lite avsides i Södertälje. Men, det fanns flera brevlådor! Och ingen av dem var märkt med "Redaktion"/"Manuskript" eller liknande. Det fanns i alla fall en låda som hade något tidningsaktigt påskrivet. Efter stor vånda, donerade jag därför mitt manuskript till "Pressens Samdistribution". Om mitt alster över huvudtaget nådde fram till redaktionen, så var det redan för sent när så skedde. Den artikeln blev aldrig tryckt.
Revanschen kom ett par år senare, när jag kom på prisplats i en uppsatstävling, vann lite pengar och min text trycktes i tidningen. Tjoho!
Min verkliga tidningsdebut kom dock när jag gick i åttan. Då skulle vi praktisera på någon arbetsplats i en vecka. Jag såg till att hamna på Dagens Nyheters redaktion i Södertälje. Det blev en intressant vecka, som började med att en av kommunstyrelsens ledamöter hänsynslöst utnyttjade sig i sitt PR-spel. På sin fritid hade han utvecklat en kombinerad pirra och båtstege som han presenterade för pressen. Och när jag oförsiktigt ifrågasatte manickens hållbarhet, såg han till att ställa mig på pirran och därmed agera ofrivillig fotomodell för hans uppfinning. (Jag tror dock de flesta tidningarna hänvisade till jäv och redaktionell bedömning och sedan aldrig publicerade någon reklam för denna hobbyverksamhet.) Nåväl, i slutet av denna spännande vecka fick jag min alldeles egen artikel publicerad i DN På Stan. Som sig bör, hade jag givetvis knåpat ihop en alldeles egen DN-knorr, också. (Skrivråden på DN innehöll ett råd om att, där det är möljigt och passande, avrunda artiklar med någon liten ironi eller putslustighet. Någon belöning skall ju läsaren ha för att ha hängt med genom hela texten.
Prosa av Tor-Björn Fjellner (Mr T) Läst 715 gånger Publicerad 2011-06-10 07:49 Spara bokmärke Kommentera text Privat textkritik Skriv ut Spara som PDF
|
Nästa text
Föregående |