för många år sen gav min bror mej ett dockskåp
jag kan ha varit runt sex år...han runt tretton
han hade gjort det själv...
och i det bodde glädje och stolthet....kärlek och respekt

när han senare i livet träffade en flicka
som av någon anledning sa till mej:

"jag önskar du var död"

då valde han bort mej...

och jag blev en lillasyster som inte fick finnas...

jag blev ingen...

långt senare...på hans 50-årsdag...för en del år sen nu...
står jag i kön av släkt och vänner för att gratulera...och blir den enda som han inte kramar om...
och när det är dags att säga "tack och hej då" så vänder han sej bort...

dockskåpet har jag sparat i många år
för någonstans där i rummen med tapeter och heltäckningsmattor finns min bror och hans kärlek till mej...

det har fått stå ute i regn och solsken de senaste dagarna...
i väntan på sitt eget öde...
kanske är det så att det är dags att släppa taget nu...
låta det lilla huset som var byggt av kärlek från en stolt bror till en lycklig liten syster...få försvinna

för jag vet...och behöver inte något för att påminna mej om att...

...jag hade en gång en bror....




men jag kan inte...





©yvonne eriksdotter 2011