Folket rör sig, klack, klack klack,
genom kala gångar, tomma gator.
Ensamma utan att vara ensamma,
ihåliga, söndertrasade.

Han står där, ljudlöst, ljudlöst,
vid lamporna, vid trädet.
Ensam genom tvång,
utblottad, hatad av världen.

Det röda faller, dripp, dripp, dripp,
träffar asfaltens blöta yta.
Ingen vill se det flyta,
ingen vill se det falla.

Folket rör sig, klack, klack, klack,
förbi blodfyllda stuprör, förvridna lik,
lyckligt ovetande om allt,
ihåliga, söndertrasade.