Du har inget kvar när solen går upp

Det har jag, säger du

Tomma flaskor och mörka ringar under ögonen blå

Har jag sett dig förut undrar du när jag inte ler

Du kände den jag var,
innan blå ögon blev grå
innan leendet var ett minne blott
innan han såg på mig och sa hejdå

Vem är han att bestämma?
Vem är han att ta mig ut genom fönstret för att lämna
allt som var jag i en vattenpöl som sedan länge torkat ut?

Mitt huvud är snett
det tittar endast ner.

Jag minns inte hur ditt leende lyste
Det var mitt leende,
du var bara min spegelbild

Du tog det jag hade och glömde att det enda jag hade,
var
mig själv