En stadig bagge ler, vilar över Karlssons hätta,
stirrar på döda ögon – skjuter blankt i sin lättja!
En lössläppt tacka ser och puffar könet ur sin kropp
ur sprungna dalars son, din försakan blir ett hopp.

Med stora kulors tyngd, själen vilar i sufflé,
i åtråns bleka hav stiger mängden ur buffé.
Ack, spirans makt förför, en galen människas bro,
att bygga ett förtal – över alla andras tro!