... är som det bedrägligt 
inbjudande leendet ...

- Oväntat
- Löftesrikt
- Riskfyllt

och synnerligen osäkert

Som när du sa
- Jag älskar dig!

och jag svarade
- Men bara när det passar dig ...

Du såg på mig med besvikelse i blicken
Tyckte att jag var orättvis 
och att du var värd så mycket mer än nålsticken

Tiden gick 
jag begränsade den tid du med mig fick
Du kom tillbaka för att få mer
trots att jag tröttnade och sa - Stick!

Det gick några år
Jag gick vidare efter att ha slickat mina sår
och i tysthet fylld av sorg gråtit mer än blott någon enstaka tår 
i besvikelsen över hur du missbrukade det jag kände för dig
när du åt upp alla russin i kakan som symboliserade mig

Jag väntade
Jag hoppades
Jag ville så innerligt gärna tro

tro på att du skulle lämna det liv du levde
och komma för att tillsammans med mig äntligen bo
så som du så ofta med emfas lyckats förmå mig 
till att verkligen tro
att det är vad du också verkligen vill

Med tiden 
och den alltmer söndertrasade tilliten 
när saker och ting klarnat lite mer
och jag ser allt det jag helst önskar 
att jag skulle få slippa se

inser jag nu någonting 
som jag helst inte velat få insikt om

- Du älskar verkligen mig 
så som jag också älskat och någonstans inom
ännu fortfarande älskar dig
Men emedan jag verkligen hade dörren öppen för dig
så var det just det
att du älskade mig och visste 
hur mycket jag älskade dig
som gjorde det möjligt för dig
att fortsätta det liv du redan har
 - även om det inte längre är det samma
som det liv du redan en gång lämnat ''för mig''
men likväl av tusen skäl inte också kom till mig

Minns att du en gång sa till mig
att det du var allra mest rädd för i ditt  liv
var att bli fattig
att inte få ha kvar de privilegier du är van vid

Vad jag inte insåg och vägrade tro på
var att du kunde förmå dig själv till
att gå emot allt det som du innerst inne
egentligen allra mest behöver och vill

- kärleken och det liv vi skulle kunna ha haft tillsammans -

Allt för att kunna behålla det liv du redan så väl känner till ...

Någonstans inom hela mig 
finns en förkrossande besvikelse och sorg över dig
och hur du behandlat din relation tilll mig
och den tillit jag genom åren visat dig
För att inte tala om all den trygghet och bekräftelse
du utan undantag fått av mig

Men samtidigt som jag borde vara riktigt arg på dig
så gör det blott bara så fruktansvårt ont i hela mig
då jag vet hur innerligt gärna du egentligen vill
intet annat än att få leva ditt liv tillsammans med mig ...

... men att det liv du vuxit upp med och ännu lever i
har ett grepp om dig som är starkare än den kärlek
som består av den dig och mig som borde få vara ett ''vi''

Vet inte hur jag skulle ställa mig till den situation 
där du en dag plötsligt ringer från närmaste anslutande station
och säger att du nu är här och vill att jag ska hämta dig

Tror faktiskt jag skulle åka för att möta dig
men att jag vänligt men bestämt skulle tacka nej
och förklara för dig att det är för sent för dig och mig

Vår framtid är tyvärr sådan att det för mig
inte längre kan bli någonting annat än du och jag 
var för sig ...

- Det är någon annan som väntar 

Vem vet jag inte här och nu
Det jag vet är att hon som är ämnad för mig
inte längre är den dig som är du ...