i minneslunden
andas
ansikten

vilka är ansikten
vilka inte är ansikten

medaljonger är
dessa

i

träden


trädet
själsträdet


minnesträdens kronor



medaljongvingar
öppnas

i vindens rörelse

fjärilar
flyger
in

in i lunden



och lundar är
vackra

vackra parker

med krattade
kiselstensgångar




kiselstenar lyser upp den fallna
natten

den natt vilken
föll

ur himmelsskål



och natten darrade



i blindo
sökte de
vägen


i minneslunden andas ansikten –
jag ser en oval

det är ej en park
sådan och ändå är det så

kanske är det en skogspark med lummiga träd
kronorna är lövmoln



vinden viskar in i modersträdet
in i fadersträdet

de yttersta löven tar emot
andas in orden

löv efter löv vandrar i vinden
detta är skogarnas stämma

mjuk




kanske rullar löven pärlor mellan
tumme och pekfinger

kanske dessa pärlor är givna
givna ur havets

havens snäckor




skalen blöts av haven

mjukas



fjärilar flyger ur hav



fiskar breder ut fenor
flyger in i
himmelssfär

fåglar drar in
vingar

strömmar i havssfär




minneslundens ansikten är
ett och samtidigt alla livets ansikten