Nu växer veset med vete
i mognande plogfåror,
dem vi älskade så mycket.
Ännu är de värda kärlek.

Hårda lerjorden, fattigdomsfälla.
Järnet träet bar sig bättre,
brukades för näring, bäring.

Men ved och veke lyste klent.
Sedan vattnens praktverk, veven, elen!
kraft ger makt, belyser rent

Nu växer mycken sly
där hässjorna låg längs med älven,
den vi älskade så mycket.
Ännu är den värd vår kärlek.

Brukspatroner, byggarglädje,
resligt folk på fest, rekordår.
Välfärdsvägen var vår egen.

Ljus durch Freude.
Sly är slutet.
Myndigt folk
och ingen skyldig.
Älven, elen –
vem ser felen?

Furor, fåror, träd och älv.
Ännu är vi kärlek värda
om vi sväljer eget ärvda!

Slyet kväver fältens träda
bruk och byar slutar yvas.
Kärlek är vi ännu värda
när vi ser det som vårt hem
det vi gjorde och ska bära.