jag ropar
bara ekot svarar
i kroppens försök
till rörelse
fastnar kroppsdelar
hänger upp sig
känslorna trasslar
in sig i vad som
eventuellt skulle
finnas där

spelar på
för att vara en
vanlig en sån
som klarar
enkla uppgifter
men känner ögon
som säger
den där är alldeles
för märklig
i sin korta
envetna uppenbarelse
ord som faller omkring
röst som kan fallera
upp och ned på skalan
i känslouttryck

har aldrig någonsin
fått stöd och tröst
mer än kanske tillfälligt
i min dåvarande sambo

hur länge ska jag tillåta mig
att leva i denna hangar av
hopplös orörlig smärta
kan någon enda gång
se hur delaktig jag är
i allt som jag bara
tar emot

MEN NU HAR JAG BÖRJAT VÅGA
stå upp för det som JAG vill
inte slås ned av allas tyckande
och ideer om att man är
och förblir en underdog

det finns en stark drift
att göra det kreativa
som finns så självklart
inbyggt i kärnan
i min kropp och mina
öron mitt sinne
min röst
mitt sätt att vara

något som vill skapa
vill utvecklas till max

som bara är mitt
inte ägs av någon

det FARLIGA
där man vågar
göra bort sig

måste ändå prova
för att komma vidare