Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
The theory of the multiverse says there are infinite parallel universes containing every possible situation. It makes me happy, beacause I know, somewhere, you love me back.


Fall

Utan förvarning kom en gren farande mot mig. Jag hann ducka, men att undslippa grenens barr i käft och ögon hade sitt pris. Då min uppmärksamhet var fäst vid grenens attack fastnade foten i en rots lurande bakhåll. Handlöst och hejdlöst föll jag mot backen. Marken samt dess allierade och jag utkämpade en MMA-match utan dess like. I början såg det ut som en klar vinst för marken, min tyngd hade knappt givit den en skråma. Några barr och enstaka små kvistar hade flugit omkring, några utav dem hade knäckts, men inte mer än så. Givetvis hade den varit beredd efter att ha beordrat roten att fälla mig. Den hade kunnat förbereda sig långt innan min oplanerade attack. Vi tumlade runt ett bra tag innan matchen slutligen vände och huvudet mitt återigen var uppåt och fötterna nedåt.

Jag tog sikte på en stor sittvänlig sten och slog mig ned på den. Med underarmarna vilande precis ovanför knäna lutade jag mig fram och andades in, och ut, in och mycket långsam ut. Först nu började ögonen tåras, att hålla tillbaka dem var en kraftansträngning som hette duga. Jag granskade min kropp från topp till tå och upptäckte en hel del skrapsår, en stukad vänsterhand och ett djupt jack i ena låret. Att säga att det sprutade blod skulle vara att ta i, men det rann definitivt ymnigt. Det skulle garanterat komma att bli ett ärr. Jag hade alltid tyckt om, eller snarare fascinerats av, ärr. Inte för att jag tror att de skulle imponera på någon eller liknande. Nej, det fina med dem är att de bleknar med tiden, men de försvinner aldrig riktigt. De är som ett minne i sig och påminner, i alla fall mig, om vem jag har varit och vem jag är, men kanske framförallt vem jag vill bli och vara.

Det var inte lätt att resa sig, men det gick. Istället för att springa som tidigare, tog jag nu mycket långsamma och varsamma steg. Mina ögon brändes fortfarande, men jag ville ännu inte öppna dammarna. Jag såg inte omgivningarna, ingenting annat än smärtan fanns. Jag försökte låta bli att tänka på det, men den pulserade genom kroppen likt ljudvågorna tränger genom en när man står längst fram på en rockkonsert. Det var omöjligt att tänka klart. Men i takt med att hjärtat lugnade sina slag började kroppen kännas lättare och smärtan mindre påtaglig. Mina rörelser blev ledigare och jag började ta ut stegen mer och mer. Andetagen blev djupare och jag hade snart ett härligt flås. Jag sprang igen.

En märkligt välbekant känsla började sakta smyga sig på mig. Det liksom kröp i kroppen. I periferin av synfältet anträdde ett flimmer som nästlade sig närmare in mot mitten och åt upp min visibla värld. Först kunde jag inte för mitt liv förstå vad som hände och aldrig hade jag varit så rädd. Armar och ben domnade. Allt blev svart och försvann.

Jag slog mot myggan som surrade vid örat men den försvann inte. Ilskan hann nästan ta form innan jag insåg att ljudet inte alls kom från någon mygga, utan inifrån mitt eget huvud. Även munnen kändes konstig, som om blodet kokade kallt. Såhär i efterhand skulle jag naturligtvis lindat om benet för att stoppa blodflödet. Fy fan.

Jag försökte sakta, sakta resa på mig, men mina ben ville inte bära min tyngd. Så jag hasade, kanske lite väl oförsiktigt, iväg för att hitta ett träd att stödja mig mot. T-tröjan tog jag av mig och rev i remsor som jag lindade tight runt såret. Inte långt därifrån låg en kraftig pinne med ett löfte om att utgöra en fullt duglig käpp.

Med mitt nyförvärvade stöd tog jag mig fram med nya krafter. Nu tänkte jag inte springa på ett bra tag. Länge masade jag på med min käpp, men till slut tog jag mod till mig och förlitade mig återigen på mina egna ben. Jag ställde käppen vid sidan av stigen i hopp om att någon annan en dag skulle ha nytta av den.

Vinden visslade stillsamt i trädens kronor och två fåglar lekte glatt i solens sken. Jag kände inte längre något behov av att springa. Hinna skulle jag göra i alla fall, tid var ingen bristvara. Det onda trängdes lite längre bort då fokus låg på vad som inte var jag. Ett djupt andetag. Ett till. Och ännu ett. Jag drog in det vackra i mig. Den ljuva kvällsluften fyllde mina lungor, fukten i den skvallrade om att skyn snart skulle komma att öppna sig.

Den barrtäckta lerstigen tonade bort och ersattes av friskt gräs. Gläntan var omringad av sly och stolta björkar som just hade slagit ut i all sin gröna prakt. Jag stannade upp en kort sekund och bara njöt av det enkla i naturens skönhet, innan jag tog steget ut ur skogen.

Vad jag trott var en oskyldig äng visade sig vara en igengrodd liten tjärn. Marken gungade och vatten trängde in i skorna. Förvånad kan man med lätthet säga att jag var. Om man visste hur man skulle föra sig på dessa mossar var det en barnlek. Om inte, ja då var det lätt att gå igenom, hade man otur kunde man fastna därunder och… Nej det ville jag inte ens tänka på. Ändå gjorde jag det. Inte tveka, inte stanna, absolut inte springa.

Skorna var dyngsura och fötterna såg ut som russin. Jag kunde inte gå vidare i dem, så jag lämnade dem vid tjärnen. Jag hade hittat bäcken som försedde tjärnen med vatten, så jag följde den uppströms. Den var full i sten och på vissa ställen var det så pass strömt att jag nästan trillade igen. På sidorna var det näst intill omöjligt att gå då det var snårigt och dant.

Till slut kom jag fram till en stig som korsade vattendraget. Jag gick upp på stigen och bytte led. Fötterna mina var vid det här laget stelfrusna och jag saknade verkligen mina skor. Jag måste verkligen sluta upp med att handla tanklöst.

Stigen nådde ett plötsligt slut. Ett brant stup till en djup avgrund utan synbar botten. Handen sökte sig till en sten vid stupets rand och jag släppte ner den i djupet. Effekten blev inte den förväntade. Jag väntade länge men ingenting hördes. Vinden tog tag i ryggen och vädjade till mig att hoppa, ty den visste inte heller hur djupt det var.

Medan jag satt med benen dinglande utför klippans kant, slogs vinden mot rädslan. Själv hade jag ingen del i det hela. Ännu ser jag bara på medan de båda träter som unga gossar grälar över vem som fick mer sockerdricka.

Här sitter jag nu och ser ut över landskapet på andra sidan klyftan och försöker koppla bort allt vad som har med sorg och ont att göra. Samtidigt som den första tåren letar sin väg nedför kinden, börjar även änglarna yttra sin sorg. Vinden kysser min ömma hand i ett sista försök till övertalning.

Oroligt singlar rädslan ner i djupet.




Prosa (Novell) av Vitmossa
Läst 291 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-07-14 16:00



Bookmark and Share


  wildah
Tycker du skriver så man längtar efter att läsa mer. Dubbla betydelser läser jag. Mycket bra!
2012-10-23
  > Nästa text
< Föregående

Vitmossa