Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Spricka liten är...

Frostbett, tänder känns kvar.
Känslan, smärtan så klar.

Tänker på varför och hur, jag ser faror liggandes på lur.
Av det som kommit och gått, vad man har uppnått.

Kölden tar sig in, växer skadan stor.
Sprickor växer och gror.
Pressen trycker på, böjer och drar.
Sprickor allt som är kvar.

Sista i listan, vägrar den plats.
Draget av kistan, själens rast.

Vägrar att falla, att förlora allt.
Väggar det kalla, ondska är kallt.

Vägrar vara sist i led, vägrar falla ned.
Vill inte slösa en mer dag, under mina plågors lag.
Aldrig mer låta lida kval, från skuggorna av mina val.

Spricka utanpå, brister inuti....




Fri vers av Vitalis
Läst 219 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-08-01 22:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Vitalis
Vitalis