Olivettas kyrkklockor ringer varje
timme för att meddela rätta tiden.
Utav okänd anledning alltid med ett
tvådelat budskap.

Slagen repriseras, med två minuters
mellanrum. Vad manar det till för tankar?
Tiden kan egentligen inte mätas,
bara betraktas.

Olivetta dåsar från klockan 12 till
15, då cikadornas sinuskurvor
sövs av solen och av den stilla flodens
porlande vaggsång.

San Michele ligger en svalas dykning
ifrån Olivetta, och där i dalen
stannar, enligt tidtabell, tågen upp till
Cuneos branter.

På sin väg, linjärt från en punkt till annan,
skär sig rälsen tvärs över flodraviner,
genom berg och åldriga gröna lundar
utav olivträd.

Vägen ner längs berget, från Olivetta,
följer vågens rörelse lagd på sidan.
Pendlar tveksamt, nästan som om den skydde
fastlagda tider.

Kyrkans klockor i Olivetta väcker
samtal om hur tiden tycks gå och komma.
Männen på piazzan begrundar slagen
över sitt kaffe.

Gäspar lojt då kyrkklockan ringer första
gången. Men då finns någonting att dryfta.
Tiden finns där, just då, som samtalsämne.
Askbladen rör sig.

Allting rör sig, framåt, mot klockans andra
klämtning. Under någon minut emellan
slagen verkar det som om tiden plötsligt
hade en avsikt:

Lämnar cirkeln, går i tangentens riktning,
föder väntan, något som relaterar
till det andra. Det som är gripbart, mätbart,
bortanför nuet.

Livet under solen i Olivetta
återgår, när klockorna klingat färdigt,
till en stillsam ringdans på stället. Skuggan
ritar en cirkel.

Där, i svalkan under det gråa trädet,
kommenterar åsnan hur allt står stilla.
Likt ett tapto, famlande efter mening,
skugglöst och ensamt.

Tågen stannar, obemärkt, utom hörhåll
för det stilla sorlet från tusen stråkar.
Ohörbart för törstande gräs, och gula,
slumrande katter.