Vad var det vi gjorde sade du. Skyndade
på dina steg. Varför lyssnade du aldrig
skrek flickan som du behöll
genom att ideligen roa, Dina märkes
skjortor, vår goda smak, hade suttit som
två duvor i de där kvarteren vi drömt om
bägge två, hur jävla svårt kan det bli
Ja sa hur jävla svårt kan det bli

Jag hade kunnat lyssna på en hel del
som rörde din syn på mig, men du talade
ju genom ett världskrig , din värld stod ju
i brand, lågorna, dina hårda, slog mig i
ryggen varje dag, bodde in sig i varje del
av min värkande kropp, förstod du inte
att oro gör det, dina vänner du gömde dig
ifrån, luftslotten, din manliga värld och
allt, dina ögon när ljuset träffade dig,
din starka tro, din potential att göra något
riktigt av allt. Du vet jag älskade. Älskade
och älskade dig. Mitt i hoppade rädslan
hage. Varför hjälpte du inte den? Det var
ju din förbannade rädsla som omdöpte
den, hör du mig,

Förstod du verkligen inte att om


, om livet
var våra andetag, när ljuset släckts, när
glaset var urdrucket, när allt som var
världen, låg dolt. Klart att flickan gift sig,
Inte hade hon flytt dig. Satt sig i en bil
Och farit runt halva Stockholm och halva
Uppland.

Hur svårt kan det bli. För att möta ögon
och frågor som undrade. Har du mött en
sol och vårare, ta det försiktigt nu flicka,
vad tror du ligger bakom allt?

Ja vad faan låg bakom allt. Det där jävla
Ordet du använde i över ett år, process
som ett jävla skämt från tiden från social
Högskolan, från näbbskornas tid,

Vår kärlek. Den som sprang över taken,
Bodde in sig i varje ven. Skulle jag satt
nig ner i den där jävla ekan. Inväntat vad.
Att du flyttade in hos mig för att få reda
på, vaddå

Att du annars skulle gjort vad som helst
för att få fortsätta. Förgifta och förgifta
ditt namn tills inget alls fanns kvar.

Du ser på mig och du kallar mig för
stolt. Jag skulle kunna dräpa dig om
och om igen. Vad är du du inte förstod.


Att hjärnan kidnappats och du
därför inte vågade möta min blick,
Jaa, möta den
en gång för att visa,

Visa mig vad kärlek är,


Om du tror att jag en dag inte frågar
mig hur en rädsla kan vara så stor
Jag förmår inte ens hitta ord, finns
inga ord,

Det är fortfarande ordlöst och mina
fingrar lika rasande som då,

Du begär av mig att jag ska erkänna
Att min rädsla lamslog allt,

Du begär av mig att jag skulle lagt
mig framför dina fötter, och erbjudit
mig till dig,

Du begärde min lögn och du hånade
mig för att jag inte förstod att vi hade
allt,

Du gav mig allt, lyssna på orden,

Du gav mig allt,

Som ett skämt man rullar in i pausen
av en stor event, på en mässa med
informationsblad inför psykiatrins
dag och den psykiska ohälsan bland
svenskt parskap,


Ett skämt som än idag fastnar i min
Hals när jag inser du fick rätt,

Jag älskade dig och jag ångrar varje
dag som passerat sedan dess,
att min stolthet
var lika stor som din,


Din sjukdom var inte din. Den var min.


Den är min.