Anna flyr genom skogen. Grenar fastnar i hennes hår så tovor slits av, grenar slår henne i ansiktet. Hennes tårar färgar ansiktet med ränder. Mörkret sänker sig runt henne och hon springer med döden i hälarna. Hon ser över axeln om hon fortfarande är förföljd. Hennes hjärta bankar som en stånghammare i bröstet. Blodet dunkar öronbedövande, känns som trumhinnorna ska sprängas. Benen bär henne över myrar och snår. De små vassa taggarna från nyponsnåret river djupa sår i hennes bara lår och förvandlar hennes klänning till trasor. När hon tillsist ser ett ljus långt där borta känner hon krafterna sakta försvinna. Ska hon orka ända fram?! Hon känner smaken av blod som fyller munnen, ögonen flimmrar. Det sista hon ser är ett hus som lyser med värme i sina fönster.
Livet runt Anna har stannat. Sakta segnar hon ner i gräset så nära målet. Huset ligger där på tunet, lyser med sin värme. Kylan kryper sig sakta in under hennes hud, hennes lemmar stelnar men hon känner det inte. Kroppen orkar inte mer. En räv skriker ut sin ensamhet från myren. Månen låter sitt kalla ljus svepa över Annas förlorade kropp. Anna ligger i skogsbrynet med halva kroppen in i en hage. Håret breder ut sig som en solfjäder över det vita gräset. Skogen håller andan.
Kvällen övergår i natt- En dörr öppnas och ljuset där inifrån sprider sig över tunet nästan ända fram till Anna. En gestalt uppenbarar sig i dörren. Det är en man. Han tvekar men går ut för att se till om stallet är igenbommat, hör rävens skrik över myren. Känslan av att inte vara ensam gör att håret reser sig i nacken. Istället för att gå till stallet, går mannen ut på tunet och i månskenet ser han någon ligga där i skogskanten precis där hagen börjar. Känslorna rusar, tankarna kommer över honom. Han tycker sig se de som plundrade honom på de sista sparade slantarna, förra vintern. Han tar sig mot armen och känner slagen som om det vore igår. Han kämpar med sina känslor att bara springa in i värmen och låsa om sig. Men hans intuition säger honom att han måste gå och titta.
Han ser den lilla späda kroppen i det frusna gräset, frosten har börjat färga den vit. Han faller ner på knä, känner efter om livet ännu rinner i hennes ådror. Kylan under handen får honom att rysa till. Han känner en ryckning i kroppen och han kväver ett skrik men stillar sig och tar upp den frusna kroppen som väger nästan ingenting i hans starka armar. Sakta går han mot värmen i stugan, månen lyser väg i natten.
Fortsättning följer..
Helena 2012-09-23