SAMANTHA 51*

Egentligen skulle Samantha kunnat sitta i godan ro vid sin dator på teveredaktionen. Hon skulle kunnat skicka ut sina anställda på reportageuppdrag men ibland vill hon komma ut själv för att med egna ögon se vad som sig i världen tilldrager.

Jag följer med som kombinerad livvakt, fotograf och fixare i största allmänhet. Ibland kan det vara väldigt lustigt, som då hon stod spritt naken bakom disken på McDonald´s och skyfflade ut burgare av alla slag till hungriga gäster, 99% män.

Jag minns även glashyttan som drevs av tre kvinnor. De hade ständigt öppet hus och arbetade nakna. Ingen tänkte egentligen på att glasblåserskorna voro oklädda. I det via kvinnohud återkastade skenet från ugnarna tyckte man sig se dansande eldsflammor, skiftande mellan rött, orange och gult, tecknande spökliknande altamirafigurer på väggarna.

Under sin veckolånga kurs i glasblåsning lyckades Samantha få till en riktigt fin karaffin. Icke minst imponerades hennes trenne mentriser av en perfekt slipad glaspropp.

Väldigt lätt att hålla mig för skratt hade jag, då hon fått idén att prya som fönsterputsare. Stående nedanför på trottoaren tvingades jag bevittna hur hon sittande, spritt naken, på en av tvenne rep uppburen planka på 42 meters höjd balanserade med en hink och en mopp. Mitt hjärta bankade som en stångjärnshammare, tänderna spelade flamenco och min blåsa läckte som ett såll.

Nu var vi, Samantha och jag, på väg nedåt i en gruvhiss. Målet var en ort, 200 meter under jord.

Där skulle vi tillbringa en vecka då Samantha önskade dokumentera gruvarbetarnas villkor. Hissen gjorde halt och vi steg ut. Det första, som slog emot oss, var fukten och värmen. Belysningen var god eftersom den härrörde från en massa ledlampor. Gårdagens gruvljus gavs av karbidlampor men dessa hade orsakat så många olyckor med exploderande gruvgaser att de numer var förbjudna.


Våra civila kläder hade vi fått hänga i klädskåp ovan jord. I stället fick vi hjälmar, brandgula overaller, grova handskar och gummistövlar. Vi sattes genast i arbete. Samantha fick, som alla nykomlingar, börja skyffla malm upp från marken och ned i lastvagnarna som rullade förbi i vad som tycktes vara en oändlig räcka.

Själv gick jag runt med kameran, filmade bland annat Samantha med skyffeln, jobbare som borrade spränghål och förmannen, med vilken jag för övrigt fick en intressant diskussion då han erfarit att jag har licens att hantera sprängmedel.

Arbetet var fördelat så att man jobbade häcken ur led i en vecka för att sedan gå helledig i fjorton dagar. Mat sändes ned med hissen. Naturbehov skötte man på miljövänligt vis i så kallade mulltoaletter.

Efter en timme avlöste jag Samantha. Hon hade arbetat förvånande väl och fyllt drygt en malmvagn. Jag har vid flera tillfällen häpnat över vilka enorma fysiska krafter det finns latenta i kvinnokroppen. Det här med “det svagare könet” tar jag numer med en stor skopa salt.

Samantha var inte ensam kvinna i arbetslaget. Det fanns en till, en jättekvinna som fått smeknamnet “Tjocka Bertha", men egentligen hette Brittany. Hon hade under några år turnerat med en cirkus som “Starka Damen” men blivit med barn och sökt sig till ett mera stadigvarande jobb.

Under anställningsintervjun hade intervjuaren antytt att gruvan är en tung arbetsplats för en kvinna. Som svar hade hon lyft ut honom genom fönstret (sjunde våningen) och frågat om man annonserat efter en gruvjobbare eller en tingsnotarie. Det blev gruvjobbare.

Ärligt sagt tror jag inte på det där med sjunde våningen. Det är en gammal vandrande skröna, känd åtminstone sedan 1750-talet då Georg Friedrich Händel påstods ha lyft ut en sångerska genom fönstret och frågat om hon kunde sjunga de noter han skrivit eller om hon hade egna förslag. Tro inte alla anekdoter, de må tillskrivas aldrig så celebra personer. Arkimedes lär ha sprungit naken längs huvudgatan i Syrakusa, vrålande:”Heureka!” — är det sant det?

Nu har jag virrat bort mig igen. En ovana som jag har och som jag måste ta itu med. Var var jag?
Jo, där i gruvan varest vi huserade, fanns ett duschrum, modell unisex. Inget damrum. En ung man, ny på jobbet hade försökt sig på en kärvänlig stjärtklatsch på Brittany men det var fel adress, fick han erfara, hängande över hennes vänstra underarm, åtnjutande speciell kittlingsteknik och joddlande som en schweisisk fjällvandrare.

Dag tre skulle vi göra en mindre sprängning, mest för att testa bergarten och för att avgöra riktning för fortsatta sprängningar men allra mest för att jag och Samantha skulle få gott reportagematerial till hennes teveprogram. Sprängningar är ju alltid spektakulära och gör sig bra I teverutan.

Vi fick enormt mer sprängdramatik än vi någonsin kunnat önska. Jag minns inga detaljer, endast ett helvetiskt brak och ett damm som täppte till bronkerna så att andning blev dödsvårt. Samantha hade haft en osannolik tur. Det duschrum som hon lämnat 2 sekunder tidigare, var nu en kaotisk härva av betongflis och krokiga armeringsjärn. Vart hennes arbetskläder tagit vägen är än i dag en obesvarad fråga

Vi var instängda i en ficka utan minsta öppning utåt. Tvenne mirakler kunde vi notera: ingen av oss, sammanlagt sju personer syntes allvarligt skadad och 2: på en av väggarna, av rasande stenar frilagd, framtrrädde en klar och tydlig bild på Jungfru Maria. Vi stodo länge tysta I stum beundran och förundran men så satte vi igång ett frenetiskt sökande efter utvägar.

Orten genom vilken vi kommit, var nu spärrad av klippblock, så stora att inte ens Brittany förmådde rubba dem.

Alltså: Läget I stora drag: Återvändo bjöds icke. Fortsättning framåt gavs icke heller. Vi skulle behövt spränga oss fram men vem skulle våga tända ett sprängskott?

För övrigt hade vi inte sprängmedel nog för att spränga oss ens en halv meter. Återstod endast en passiv väntan på hjälp utifrån, något som kunde dröja veckor. Vi hade mat och vatten som med snål ransonering skulle kunna räcka I tio dagar.

Fickan där vi satt fångade var visserligen förhållandevis rymlig men syremängden var ickedestomindre begränsad För resten hade Samantha förtänksamt räddat buren med den gula kanariefågeln (obligatorisk I alla gruvor).
Fågeln verkade till en början konsternerad på gränsen till echaufferad men syntes nu må bra och åt glupskt av de frön som Samantha dagligen fyllde på. Stödjande sig på det kvitter han lät höra, hade man gissat på hankön och givit honom namnet Piddeli.

Dagarna gick. Nio dagar utan livstecken uppifrån. Dag tio — sensation! Genom taket kom ett rör, ungefär en decimeter tjockt- Genom röret kom så en plastflaska, innehållande sand (barlast) och en lapp: Lever ni? Ja, det gjorde vi så vi skickade flaskan åter med en ny lapp: Ja, för Fan!

Vi fick veta att man påbörjat ett större borrhål men att det skulle ta allraminst sju veckor att nå fram till oss. En i vårt lag, en irländare — Tim O´Donnel — var ett poetiskt geni, så till vida att han kunde leverera hart när oändliga kedjor av könsglosor, svordomar och hädelser, arrangerade med såväl rytmisk spänst som perfekt rim. Han gav nu en minnesvärd recitation i oklanderlig virtuosklass. Fyrtionio dagar utan den äkta sängens förlustelser är fyrtionio gånger mer än vad en normal irländare kan uthärda utan att hamna på dårhuset. Redan ett par timmar efter explosionen hade han börjat kasta blickar på både Brittany och Samantha. Lösningen blev sådan att Brittany fick ta honom avsides fem gånger om dagen för att lugna ned honom. Hur hon gick till väga vet jag inte; det finns saker och ting man inte frågar om.

Dag 21 blev remarkabel däruti att Samantha gjorde en upptäckt. Hon utbrast plötsligt: Kom och känn här! På rörmynningen! Vi kom och kände. Ett luftdrag. Ett korsdrag hade uppstått. Luft sögs in. Var pressades den ut? Vi fick brått att leta.

Efter ett par timmar kunde vi börja flytta stenar från vänstra väggen räknad från vår tidigare färdriktning. Luftdraget blev alltmer kännbart. Utan tvivel var vi någoting på spåret.

Efter 18 timmars slit var till och med Tim för trött för att tänka på sex men vi hade blottlagt en tunnelmynning. Bakom oss ett luftdrag, framför oss ett motlut.

Vi packade allt vi kunde behöva och startade "Expedition Varthän?". Då vi gått cirka 200 meter, utbrast Samantha: Herregud! Vi har glömt Piddelí! och innan någon hunnit reagera var hon hals över huvud på väg tillbaka.


Enligt min (sannolikt omoderna) fickalmanacka ligger WR 400 m ladies på 49,59 sek (Jarmila Kraochvilova, Milano 7/3 1982).

I ljuset därav framstår Samanthas 61,47 som rätt så hyggligt. Att märka är, att Jarmila inte hade någon fågelbur att släpa på under andra hälften av loppet. Samt att Samantha hade betydligt taskigare underlag att springa på. Därtill kommer att hon hade sin handväska i en rem runt halsen.

Jag minns inte exakt hur länge vi varit på marsch men jag minns första ögonblicket vi såg dagsljus. Samanthas första reaktion var: "Piddelí har länge, med sitt eget liv som insats, skyddat gruvarbetarnas liv." Så öppnade hon buren och släppte ut Piddelí.

För att inte bli för ordrik och långrandig skall jag fortsättningsvis bli lite mer koncis.

"Reservutgången" som Samantha hittat var en ort som befunnits olönsam och därför stängts redan 1913.

Gruvbolaget hade under vår underjordssejour gått i konkurs. Konkursförvaltaren hade sålt rubb och stubb till gruvjobbarna för $ 1. Företaget var nu delat på två olika. Hälften utgjordes av den tidigare gruvan och andra hälften av en helgedom, besökt av flera tusentals pilgrimer, mest katoliker men även syrianer som vill se Jungfru Maria i fickan där vi suttit instängda. I nära anslutning till entrén ligger en religiös souvenirshop som går strålande.

Följande får jag be Eder hålla tyst med. Varje natt arbetar en känd konstnär i "vår" ficka. Han/hon förbättrar ständigt jungfrun. Hon blir för varje vecka allt vackrare och allt elegantare klädd. Hennes dräkt är i siden och sammet och rikt paljetterad med guld och rubiner (givetvis målade i trompe l´œil) Medels en sinnrik anordning har man lyckats länka bergvattnet så att det droppar ur jungfuns ögon. "Jungfru Marie Tårar" säljs för 120.000 $/cl och botar allt från cancer, syfilis, ebola, tyfus och bilharzios till impotens och vaginism.

Det där gillar jag inte alls. Kommer aldrig någon Jesus och motar ut krämarpacket ur templet? Det här är ju den allra grövsta formen av kvacksalveri.


Brittany återgick till gruvjobbet men lovade att besöka Samanthas teveprogram med det snaraste.

Enligt rapport från en ornitolog hade Piddelí observerats som medlem av en flock guldsiskor varest han väl acklimatiserat sig — han tycktes till och med ha en sorts ledarställning där.

Vi åkte hem.

Eftersom vi kom fram på förmiddagen beslöt vi oss för lunch på Ambrosia — en restaurant som drivs av Buck vilken oupphörligt slänger käft med gästerna. Tråkningarna hör till jargongen där och vem som helst får utmana Buck (och vise versa).

När vi gjorde entré höll Buck som bäst på att försöka pracka på en judisk rabbin filé av spädgris helstekt på spett. Lönlöst företag. Så fick han syn på oss. "Men se, Samantha! Va kul! Säg: Du har väl vaxat eroskullen så att inte gossarne trasslar in sig och skär sig i ollonen?! Samantha:"Jadå. Och jag har vax så det räcker och blir över till dig också. Titta in till mitt teveprogram så skall jag vaxa mandomspipen på dig så att du skall sjunga hela tredje akten ur Carmen. Det blir grejer det. Men langa nu hit två Sjötunga Walewska och en flaska Zellsinger Sonnenuhr innan vi börjar gnaga på gardinerna!"

SLUT.