Jag står i ett mörkt rum, fullt med dörrar. Åtminstone fyra vad jag kan se.
Jag går fram till den dörr jag gick in genom, fast det hänger ett lås på den och det går inte och öppna. Men låset är gammalt och rostigt och kommer troligen smulas sönder, men jag vill ut. Ut i friska luften, ut i friheten.
Går går till nästa dörr, jag känner en varm bris komma från springorna. Jag tar tag i handtaget men får en kraftig stöt och slungas bak en bit. Jag tittar ner på min hand, brännskador. Jag går till nästa dörr, känner en lekfull känsla. Men när jag tar tag i handtaget blir luften plötsligt tung och jag får svårt att andas. Jag faller ner till golvet, nästan medvetslös. Efter ett tag vaknar jag upp och går till den sista dörren, känner trygghet komma över mig som en våg. Men när jag tar tag i handtaget smulas det sönder, det går i spillror.
Jag vänder mig om och tittar på alla mina dörrar som jag har, och det verkar bara vara en jag kan ta ut. Den jag kom in med, känner allt jag någonsin önskat att känna sipprar ut genom dörrens springor. Men tack vare låset kan jag inte öppna den. Jag måste sitta i detta iskalla och ensamma rum som en fånge tills det lås som håller den dörren stängd råstat bort. Sorgen att vara ensam, sorgen att inte komma ut, att inte vara fri och att inte kunna leva mitt liv är outhärdlig. Hur mycket jag än skulle vilja ta någon av de andra dörrarna kan jag inte, jag skadar mig bara eller tar sönder dörren.
Jag vill ut! Ut ur detta rum! Ut ur detta mörker!
Jag vill vara fri igen!