Jag sitter i ett hörn och tänker, att ibland vill jag inte vara jag. Ända sen du lämnade min sida har det inte varit detsamma, jag känner mig kall och känslolös. Och jag känner mig som en måltavla för andra. Hela tiden detta eviga tjafs om hur jag ser ut! Alltid dessa människor som vill ha mig som en sak att skryta med, att jag är en snygg leksak att leka med. Det är väll så jag kan sammanfatta det hela som jag känner mig, som en leksak.

För dig som var den första ägaren som älskade denna lilla docka, men du lekte med den, tröttnade på den och satt den på ett undangömt ställe på vinden. Denna begagnade leksak används sedan av andra, blir lekt med av andra. När denna lilla docka inte är rolig längre läggs hon bort eller skickas vidare till ett annat barn som kan leka med den och förstöra den ännu mer.

Jag kanske satt mig i denna sitsen själv? På grund av hur jag ser ut? Jag hatar det! Jag hatar att vara så kallad snygg som alla säger, det får folk att dra sig till mitt utseende och inte min personlighet. Sex, sex, sex...det är det ända jag kan läsa mellan raderna på deras meddelanden dom skickar! En sexleksak, så förnedrande. Hur kunde jag! En liten oskyldig flicka, hamna här? Bland allt svek, alla lögner och alla svin som hela tiden ska vara på mig.

Jag har helt enkelt tröttnat på att vara jag, för allt jag drar till mig är inte det jag vill. Jag vill inte dra till mig en massa svin som bara vill ha min kropp och inget annat, en leksak att skryta med. Jag vill vara ensam, jag vill att det ska vara som innan. När ingen var på mig, när ingen kallade mig snygg, när jag slapp alla dessa svin som håller på.

Jag vill så gärna ha en öppen famn att krypa in i, en famn som är öppen bara för mig. Men jag tror att jag gjorde fel från början i det faktum, att mannen jag tror att jag nu har fått känslor för inte känner likadant. Alltid denna eviga frustration och rädsla, och sen den tanken att "har jag verkligen känslor för honom eller är det något jag bara inbillar mig för att gå vidare från den förra som krossade mig helt?" Jag har ingen aning, jag vet inte längre med tanke på hur kall jag känner mig. Men varje gång jag ser en bild på honom, får jag denna känslan. Som när man kliver ner i ett badkar med för varmt vatten, den känslan som rinner genom kroppen.
Men jag tror som sagt att jag sabbade det från början, fast jag kan inte sluta tänka på hans famn. Den värmen som jag så länge saknat och suktat efter, den kärleken som flödade i luften. Känslan att vara två tillsammans igen. Men känslan som fyller mig sen, efter att jag tänkt tillbaka är allt annat än glädje. "Känner han som jag, håller han det också gömt? Eller är det inget där? Som det varit med alla andra...varför är han så långt borta? Vad gör han nu? Har han hittat en annan? Vad ska jag göra? Vill han inte ha med mig att göra mer? Har jag sabbat allt?" Jag kommer nog aldrig få veta, jag vill ha respons innan jag tar ett avgörande steg, och jag vet inte om det var mer än vad det var.

Alla dessa tankar och mer får mig att krypa in i mitt lilla hörn, jag kan inte ens beskriva i ord hur ont det gör att vara denna lilla docka som blir lekt med, att bli sviken och sårad. Att bli tagen för mitt utseende och inte min personlighet, att hela tiden ses som ett sexobjekt. Jag har tröttnat, jag vill inte mer. Jag vill ha hans famn, om det nu ens är möjligt. Jag vet inte, jag vet inget. Jag är bara en docka med inget att säga mer än, varför skulle jag vara tvungen att vara jag?