Det går bättre nu, dagarna har slutat virvla i strida strömmar. Istället flyter de sakta förbi, och jag med dem. Det är som att jag är en oförtöjd livboj, jag är en tom karta. Mina ögonfransar är befjädrade med kråkfjädrar, jag ser inget annat än svart sudd, även när jag blinkar.

Men nätterna.
Det är då jag vill växa mig enorm, mala ner skyskrapor under mina fötter, slita himlen mitt i tu och se på när världen dränks i den tjära som är rymden.