Jag heter Kasper M och jag har något jag vill berätta.

Kanske du har hört talas om mig? Jag är väl inte riktigt känd ännu, utan väntar på att få mitt genombrott som konstnär och författare. Under tiden försörjer jag mig som portier på ett hotell. Jag är 48 år.
Mina tavlor säljer sådär, men jag har hankat mig fram med hjälp av några stipendier och ett uppdrag i offentlig miljö i år, som inbringat lite pengar. Jag lever som singel, och ska sanningen fram, så har jag väl inte så många vänner heller. Mina dagar passerar i största obemärkthet, skulle man väl kunna säga. Men jag har en hemlig dröm, nämligen att skriva en >>riktig>> bok. Min alldeles egna bok, med styva pärmar, baksidestext, snyggt omslag med en bild på mig när jag ser lite skapligt litterär ut och sen där innanför pärmarna, ord, ord, ord som förför, påverkar, får känslor att svalla och ger läsarna en helgjuten upplevelse och resa in i böckernas värld.

Jag jobbar på eftermiddagspasset som portier på Hotell Hörnan. Det är ett rätt slappt jobb. Varje morgon promenerar jag till konditori Star på Söder, tar en kaffe Latte och sätter mig på exakt samma plats för att läsa morgontidningen i lugn och ro. De har några vitmålade bord och stolar, som står uppställda under en magnifik lönn på innergården. Mitt bord står närmast intill tegelväggen. Varma dagar fläktar det ändå lite inne på gården, och man hör knappast bruset från gatusidan. Laila vet vad jag vill ha. Jag behöver bara visa mig på morgonen, så kommer hon med en stor Latte och en grov fralla med skinka. Vi växlar några ord, mest om väder och vind, men det känns ändå lite mysigt att vara stamkund hos Laila.

Efter någon timme återvänder jag till den minimala lägenhet jag hyr i andra hand på Åsögatan och försöker hitta inspiration för att knappa lite på datorn. Jag försöker skriva åtminstone tio sidor per dag på min roman, den där som aldrig blir färdig. Jag skriver och skriver, men den tycks aldrig bli klar. Jag har hållit på i två år nu och har början och en del mitt i skapligt färdig. Avslutningen jobbar jag om av och till, och det känns som jag har fastnat med tankarna. Samtidigt känner jag mig missnöjd med inledningen. Det borde hända något oväntat i romanen redan i början, något som ökar farten och fångar intresset, en sån där "björn på stranden" man brukar kalla det för. Men jag får inte till det. Kanske skulle boken må bra av en hemlighet, något gåtfullt men jag vet inte riktigt vad som skulle få storyn att lyfta.

Huvudpersonen i min roman heter Axel och är författare. Han är just trettio fyllda, är av judisk börd, har mörka pepparkornsögon och ett stort, mörkt och krulligt hårsvall och som om det inte vore nog, även ett pipskägg. Jag tänker mig att han är intensiv, lite hetsig i temperamentet och humörmänniska. Han spelar lite gitarr och har skrivit ett antal diktsamlingar, innan han sen fick sin första roman förlagd. Den blev helt överraskande en formidabel succé, och han pressas nu av förlaget att komma med en uppföljare, som bara måste bli rena rama kioskvältaren. Axel funderar, vrider och vänder på idéer men förkastar dem lika fort innan de har konkretiserats. Min tanke är att låta Axel få innehållet i sin nya roman genom varsel, en slags gåva från andra sidan. Axel ska sakta förstå att han är medial och besitter krafter som ingen annan har. Samtidigt skräms han av att endast bli ett redskap för någon annans tankar. Det där mediet kanske ska komma från en annan tid eller värld, vi får se.

En skarp telefonsignal skär genom rummet.

-Ja, det är Axel.
- Hej, Mårten här. Hur går det?
Fan, vad de ligger på, tänker Axel. Mårten har ringt tre gånger redan den här veckan. Han blir så trött på Mårtens flåshurtiga röst. Hur han pendlar mellan det där superpositiva för att sen slå om och låta besviken och anklagande i tonen, när det inte finns några positiva besked att komma med.
- Jorå, det knallar. Har haft lite ont i halsen sista dagarna, men annars är det bra.
- Ja, nu menade ju jag inte hur du mådde.
- Är du inte intresserad av hur jag mår?
- Jo, i och för sig. Men jag tänkte på ditt manus. Vi är angelägna...
- Du, jag vet. Du har sagt det där några hundra gånger. Men om jag blir sjuk kommer jag inte att orka skriva nåt alls. Så du borde nog intressera dig för min hälsa i alla fall, eller?
- Jo, jo... men vi skiter i att bråka om det nu då. Men allvarligt, hur går det?
- Sådär... försöker hålla tio sidor om dagen, men jag går tillbaka och ändrar. Har kommit in ett ändringsrus verkar det som.
- Ändringsrus?
- Ja, fast det beror nog på att jag inte är riktigt nöjd. Det fattas nåt, som ökar intresset för intrigen.
- Okej, jag förstår. Men kan du inte låta nån av manusläsarna hos oss komma med förslag då? Så att du kommer igång bättre?
- Nä, det funkar inte. Det är jag som måste komma över hindret.
- Okej, men om du inte kan hoppa över det så försök att hitta en väg runt det. Min chef är på mig nästan varenda dag. Och du har ju fått ett rätt rejält förskott.
- Dra inte upp det där igen. Jag måste ju leva medan jag skriver. Om du inte låg på så hårt hela tiden, så tror jag att jag skulle komma igång fortare.
- Jag undrar det, jag.
- Nej, nu får vi sluta. Jag måste skriva.
- Just det. Det låter bra. Då säger vi så. Jag slår en signal senare i veckan och hör hur det går.
- Du får gärna ringa nästa vecka istället. Hejdå!
- Chiao!
Axel lägger på luren med en smäll. Sen reser han sig och går fram till fönstret, tittar ut på hustaken runtomkring. De är svarta, försedda med ventilationspipor och på något av taken finns altaner, fulla med blommor och strandstolar. Tankarna bär iväg, långt från skrivarrummet. Inte ens det åttakantiga tornrummet ger tillräcklig inspiration för att ge boken en knuff framåt.

>>Membranet buktar, sviktar men ger inte efter. Det trycker på, vill förenas och har en plan, en idé för att förenas. Låta vätskor glida över berget, genom ljung och snår, sten och sly, på väg, på väg för att hitta hem och låta allt stillna. Hitta vilan för det som ändå måste ske, det oundvikliga genombrottet.>>

Jag lutar mig tillbaka i den gamla skrivbordsstolen. Den knarrar. Sådär ja! Nu har jag i alla fall livat upp texten med en liten dialog. Även om det inte händer så mycket i samtalet, så speglar det nog hur det är för riktiga författare. De där förläggarna är som hyenor, ligger på och kräver mer och mer. Själv skulle jag ju känna mig rätt rik om någon låg på och krävde stordåd av mig inför en publicering. Jag har ju ingen aning om min bok kommer att hålla för att ges ut. Förskott, ja det vore nåt det. Hotell Hörnans ob-tillägg är det som håller mig flytande medan jag skriver. Det blev nästan en sida i alla fall. Måste vila en stund. Den smala resårsängen knarrar när jag lägger mig på den och jag lägger kudden över ögonen för att stänga ut ljuset. Känner hur jag seglar iväg. Hör i fjärran ett knattrande läte, nästan som av hovar.

En bil tutar i närheten. Ilsket, gällt och får mig att sätta mig käpprak i sängen. Slår en blick på klockan. Jag har sovit i nästan två timmar, gäspar stort och sträcker på mig. Efter ett besök på toaletten går jag och hämtar en morot i kylen. Sen sjunker jag ned i skrivbordsstolen igen och blinkar sömnigt mot skärmen. Alldeles bredvid står en askkopp. Jag gör mina försök att sluta röka titt som tätt, men det vill sig inte. I alla fall har jag övergått till mentholcigaretter, eftersom jag fått för mig att de inte är lika farliga. Jag lämnar alltid långa fimpar, fimpar med en blågrön ring längst ner vid filtret. Jag betraktar askkoppen. I den ligger tre av mina fimpar. Men sedan finns där en annan, en med brunt filter. Jag lyfter upp en och rätar ut den. Den påminner om en Blend, lite tunn och smal. Jag blir sittande en stund, funderar på hur den har kommit dit. Jag vet ju att jag började med en ren askkopp imorse. Ingen har varit här. Jag reser mig och går till ytterdörren, för att kontrollera att vredet är i låst läge. Tar en sväng till köket, tittar ut på balkongen men inser att det är tomt. Jag tar en bit av moroten, tuggar håglöst och känner mig illa till mods. Suckar, och försöker skaka av mig obehaget. Får igång datorn genom att dra med fingret över plattan på lap top:en.

>>En mening rullar sakta mot kanten, balanserar på den vassa eggens yttersta del och faller . Ett spelbords kula vänder om, sakta, följsam och alls inte hård. Något att andas på, smeka varligt och känna gränsens motstånd. Fånga sammanhanget bakom slöjan, låta kraften trycka fingret genom. Det är nära nu.>>

Jag far upp från stolen. Stirrar som förhäxad på skärmen. Hur i helvete... jag fattar ingenting. Jag vet ju att jag slutade med >>Tankarna bär iväg, långt från skrivarrummet>>. Jag scrollar ned, sida för sida. Nio tättskrivna sidor finns där som kompletterar min redan skrivna. Det känns otäckt, precis som en okänd hand som har fortsatt mina tankar, skrivit ned dem. Jag läser en gång till, korrigerar språket på några ställen men är i övrigt nöjd. Språket är mitt, det skulle kunna vara jag som har skrivit de nio sidorna. Men vem har gjort det? Jag själv? När jag sov? Kan man skriva i sömnen? Kan det vara så att jag bearbetat idéer och att de kommer fram i sömnen? Men cigaretten? Var kom den från? Det känns lite kusligt. Jag skriver ut de nio sidorna. Sätter mig i sängen och läser ytterligare en gång.

Axel smäller igen locket på lap top:en. "Förbannade förläggarjävel", tänker han. Han går en runda i lägenheten för att lugna ner sig. Den ligger i Vasastan. Den förra boken gav honom inkomster så att han kunde förverkliga sin boendedröm. En fyra på Rörstrandsgatan, högst upp i huset, med spegeldörrar, slipade golv, takrosetter och bröstpanel. Kakelugnen är ljusblå och står i det inre hörnet av det åttakantiga burspråksrummet ut mot gatan. Rummen är i fil så att man kan gå runt hela lägenheten. R.O.O. M och NK har stått för möblerna, förutom lite designföremål från Svenskt Tenn. Axel njuter av allt det vackra. Vet att det är frukten av hans författande. Men smakar det så kostar det. Sju millar för lägenheten och sen drygt en halv till för inredningen.
Han återvänder till PC:n, sätter sig ner och stirrar på den blekgrå skärmen. Plötsligt hajar han till, lutar sig in närmare mot skärmen. Ögonen far över raderna och han börjar skaka på huvudet. Han scrollar ner över sidorna, känner igen stilen men inte orden...

>>Det här är fan inte klokt>>, tänker han. Det händer samma sak i boken som hos honom. Han vet att han inte har skrivit det. Hans tankar far runt. Till slut bestämmer han sig för att det måste vara någon annan, som driver med honom, kanske Anna? Eller Olle? De har läst delar av hans manus, och vet ju att han sliter med det. Det är Anna så klart. Hon har ju hans reservnyckel. Systrar ska man inte lita på. Men hon menar inget illa, såklart. Men han ska ändå ringa henne, för att höra hur det blir med skaldjursfesten i Sandhamn.

Telefonen piper lätt för varje siffra som slås in.
- Anna!
- Hej, det är jag.
- Nämen hej! Hur är det?
- Bra! Jobbar med boken.
- Hur går det? Blir den aldrig klar?
- Det knallar på. Men du, har du varit här i lägenheten det sista?
- I lägenheten? Hur menar du? Vi hade ju midsommarfesten...
- Nej, jag menar nu. Igår eller så.
- Nä.
- Är det riktigt säkert?
- Ja, det är klart. Vilken jävla fråga. Vad handlar det om?
- Eh... jag fick för mig att nån hade varit här. När jag var ute. Du har ju nyckel.
- Promise, jag har inte varit där.
- Okej, då droppar vi det. Hur blir det till helgen?
- Jo, vi tänkte hämta upp er vid Nybroviken vid elva. Sen ska…

Samtalet är över. Ingen napp där. Han tror henne faktiskt. Hon lät helt förvånad. Nu har han letat igenom hela byrålådan och hittat den andra reservnyckeln, den som Olle hade. Men den har han alltså lämnat tillbaka. Det känns lite scary, tycker Axel. Har han skrivit utan att komma ihåg det? En slags tillfällig blackout? Men då har han handlat andra cigaretter också, när han varit "borta". För i askkoppen ligger inte bara hans vanliga Blend cigg. Där ligger även tre ljusare fimpar, filter med en blågrön rand. Det känns lite sjukt alltihopa, känner Axel.

Plötsligt ringer det på min dörrklocka. Jag reser mig ur skrivbordsstolen och går för att öppna.

>>Orden kommer fria, droppas nedför väggen, rinner, blandas och finner nya vägar. Fantasier blandas, verklighet skimrar bland det tänkta, rör sig och samlas i skålar, drickes i djupa klunkar, släpper taget.>>

Jag sparkar undan en sko i hallen och fumlar med dörrvredet. Bakom det frostade glaset urskiljer jag en gestalt, som verkar vagga lite fram och åter.
Jag svänger upp dörren och stirrar klentroget på figuren utanför. Han är krullhårig och har ett mörkt pipskägg. Jag får svindel och känner hur det hugger till i magtrakten.
- Hej! Axel här. Du behöver visst hjälp?

Två månader senare är boken färdig.

@