"Speglar och samlag är avskyvärda eftersom de ökar människors antal."

Två entiteter i rum utan rum, förmodligen eller gissningsvis i illusorisk chimärkloak, långt under bron som sägs leda till de atavistiska instinkterna. Det har för argusögonens arktisblå falkblickar varit svårt att avgöra om enhetligheten vad gällande luftandarna, karaktärerna entitet H, entitet F för en dialog eller yttre monologer på telekinetisk manér intuti varandras sökande embryon.

EF: VANFÖDDHETEN. När jag sover dansar det kroppsdelar där det badar en ångest i morgonsilvret. Det badar en ångest, en ångest sprungen ur glömskan förmultnande och ja, vad man inte kan glömma, det kan man inte glömma. Drömmer vi nu, EH? Vi är sex år och skakar och lyssnar till vår gemensamma far ödet bredvid läkarens eldtal till ömma modern, vilken tycks lyssna till, vilket doktorn faustus proklamerar: den lilles skalle bör borras. Upp, uppåt. Vattnet måste få forsa, ut. Du dricker detta vatten, EH? Som ett bevis för ingenting, eller för att du kan? Är det jag som om jag nedtecknat i två dubbelsängar av två sammansatta enkelsängar enkla, ensamma grå sängar med fläckar. Blås en fanfar, för det går inte annat än att skratta som med halsen av åt den svarta prickens bondböna. Älskling, själens förledande vägledare, leder oss till rummet du äger vars fyra betongväggar blåser bort med dina andetag, som osynliga partiklar i vinden. Är det jag som om jag nedtecknat i två dubbelsängar? Blås en fanfar! För våra porslinsögon, den blåögda blicken når inte många decennier in i dig, ögon som ser igenom ögon som inte ser; det finns inga personer i rummet och rummet finns inte heller.