Reser mot ljus,
ständigt mot det ljusa
genom mörker, dimma
och tankar diffusa.
Söker mitt jag,
ständigt min själ,
som försvann den dag
då du sa farväl.
Är inte hittad,
Är aldrig någonsin funnen,
bortglömd i bruset
upplöst och försvunnen.
Kallas för poet,
kallas ständigt för konstnär,
som kan måla orden
trots att du inte är här.
Men jag är död,
jag är ständigt livlös
utan en hjärta som slår
andas jag i kuvös.
Skriker med hopp,
höra min röst den hesa,
att jag inte vill åka en meter,
på min förbannade resa.