ibland hatar jag tillvaron
när jag vill gömma mig under ett nattsvart
hav
då förvandlas favoritsånger till toner utan tröst
då hatar jag vita flingor för att de alltid fyller mig med vemod
då sitter jag uppe och väntar även fast jag är för trött för att hålla ögonen öppna

det är då när jag inser att
du kommer aldrig vilja ha mig
och det är då allting faller på plats
att jag inte vill ha mig själv,

heller

...

med en bitter eftersmak, konstaterar jag följande:
livet är så jävla mycket svårare för kärlekskranka idioter.

medan stereon retsamt sjunger med i mina tankegångar~

"someone like you, woaaah..."