Köket. Här sitter ett barn på en soffa, och tårarna rinner. Pappan är upptagen, sysslar med maten och hushållsbestyren.

- Finns inget här som är roligt att göra, beklagar sig pojken.

Leksaker finns heller inga att tillgå i stunden – men plötsligt kommer hans pappa på hur denna leda kan bytas till glädje:

- Här ska du se lille du, vad jag fann här i fickorna mina; tändstickor har jag, att bygga små master och rigg av, och segel gör vi av papper från rullen som står där bredvid dig på bordet. Asken som stickorna låg i får tjäna som skrovet på skutan; bara att göra små hål genom locket, där masterna passar – sedan kan fartyget fullriggat stäva i vinden, och styra kosan mot spännande länder och främmande hamnar, i leken!

Raskt tar han fram alla saker som krävs, och de bygger tillsammans. Snart har de lyckats att göra en fin liten tremastad klipper.

- Ja, pappa, så kan vi leka; nu lättar vi ankar och avgår! Dynan på kökssoffan leker vi är oceanen, så vidsträckt! Stormarna piskar vår utsatta, ömkliga farkost, och skummet yr över relingen, vågorna kastar den fram och tillbaka ...

Mycket försjunken i leken styr pojken sin båt runt i ständigt vildare kringelikrokar på kökssoffans prickiga klädsel. Samtidigt ägnar sig pappan åt matlagningskonsten vid spisen; rispannan sjuder och korvarna steker i pannan, det fräser. Klockan är slagen halv tolv redan, snart är det lunchdags, han dukar. Häller av vattnet från broccolin; nu så, helt snart är det färdigt. Torkar av händerna, ser mot den lekande sonen vid bordet:

- Nu får vi avbryta leken, för maten är redo att ätas. Kurrande magar är inte så bra för små saltstänkta sjömän; torrdocka lägger vi skeppet i medan vi låter oss smaka.

Pappan tar båten, han lägger den lite åt sidan och sedan slår han sig ned på en pinnstol, ber barnet att sätta sig också.

- Visst, pappa, svarar den lille och klättrar från golvet till soffan.

Nu ska jag ge honom något att klura på, tänker då pappan:

- Säg mig nu, nyss var ju det där du sitter det väldiga havet; hur kan det komma sig då att du inte blir blöt eller sjunker?

Flinande över sin lurighet sträcker han sig efter sleven. Mitt under rörelsen hejdas han dock av det blixtsnabba svaret, avlevererat med drypande självsäker ton, helt förnumstigt:

- Men snälla pappa, nu är det ju vinter och isen har lagt sig!