Jag har haft livets svåra bana

i hela mitt liv.

Ingenting har varit lätt.


Jag började jobba vid 9 års ålder

med att bära post till grannarna,

hämta mjölk och smör

till byns äldre människor.


Jag satt barnvakt och

var frissa till grannfruar

när de skulle på dans.


Barndomen var inte heller lätt

spritproblem,för lite mat

och bråk i hemmet

mellan mina föräldrar.


Skolan var en pina

och jag trivdes inte.


I unga dar var jag inte så frisk.

Att sitta på en vanlig hård stol

var en stor pina för mig

med svår ångest.


Jag fick inte sova på nätterna för

spritfesterna i hemmet.


Radion stod på högsta volym

med en högtalare i mitt rum.

Om jag kopplade ifrån den

kom pappa direkt och

kopplade på den igen.


Jag somnade i skolan

och magistern kom

och drog upp mig

i flätorna.


Jag undrade när jag skulle sova?

Hemma fanns bara sprit och bråk,

dygnet runt.


Det fanns dock handarbete,

teckning och roliga timmen.

Jag fick berätta om tavlorna

som fanns på väggarna.

Det var bara jag som berättade

i roliga timmen.


Jag älskade gymnaastik och

vi hade skidtävlingar i skolan

där jag alltid låg i täten.

Jag hade 10 i gymnastik.

Elvis och dans var det bästa i mitt liv.


Det roliga blev medicin i min sjukdom

som hjälpte mig att klara av skoltiden

ända till och med åttonde klassen.


Jag förlovade mig och ville inte

mer gå till skolan då jag skämdes.

Då kom polisen och ville att jag

skulle gå till skolan men

det blev ett nej från mig.


Jag blev nu allt sjukare

och såg allt omkring mig

som i en dimma.


Till konfirmationen och kyrkan ville jag.


När det var konfirmationsdag

bar jag vita handskar så

ingen skulle se förlovningsringen.

Ett år senare flyttade jag

och min pojkvän till Sverige