Jag beundrar verkligen de som har en funktionsnedsättning eller handikapp av något slag. De har inte som jag och de flesta av oss alla möjligheter att klara sin vardag. Igår testade jag att vara utan mitt seende i några timmar.

Att gå i smala gångar mellan bord med hjälp av en blind som vet hur man ska ta sig fram. Att äta och få något på gaffeln. Att ta rätt glas och inte tappa så att det går i kras. Att inte veta vad man blir bjuden. Så lätt var det inte att komma på. Så många gissningar vid borden och nog ingen som visste för det var svårt.

Att vara blind och vara beroende av andra för många behov, det är hårt. Att gå ut på stan utan ledhund skulle man nog bara klara en stund med höga trottoarkanter och bilar som ilar fram. Att inte veta vem som är ond och vem som är god kan ju vara svårt trots att man ser.

Min beundran är stor för dessa våra medmänniskor och även ledhundarna ska ha en eloge.