Hon tryckte sin fot mot den gröna tennisbollen, som låg där nere på hennes golv.
Hon satt på sängkanten, hon tittade ner över sina nakna ben.

Hennes inre röst frågade, varför gör du så?

Hennes inre röst visste självklart svaret, men frågade henne ändå.
Hon höll tillbaka tårarna som gärna valde just, det tillfället för att trängas fram under hennes ögonlock.

Hon svarade sig själv, jag gör det för att då kanske smärtan blir mindre.

Hon visste att den inte blev det, smärtan satt kvar som en tung sten, både i hennes kropp, men inte minst hennes själ.
Den fick henne att sörja, den där lilla gröna tennisbollen får henne att acceptera, eller i alla fall försöka.

Hennes inflammerade leder smärtade, men hon stod ut, för att smärtan som satt i hennes kropp var inget emot smärtan som fyllde hela hennes väsen.