[ibland är det dags att lyfta på locket...]

Trött som fan. På att bära omgivningens misstänksamhet om att jag utför nån slags riktat beteende bara för att jag är tyst. Jamen visst, så klart. Jag utför en hemlig hämnd och naturligtvis är den personligt riktad till exakt de som misstänker så. Allihopa! Bara misstanken verkar ju vara beviset.

Har inte omgivningen mer självdistans och självrespekt än så, så står jag gärna över entrén in i den världen.

Och... - här ett riktigt regelbrott i en menings början för nu börjar det pyra i drakvingarna - ta en flukt på Fenix, ärade omgivning. Kolhögarna kan ni förskottera till länder som behöver värme, och som eldar med kol. Hälsa från mig!

Och... om mina serverade silverbrickor med ord - oavsett vilka de orden är, när, var, hur och varför - är så inibomben lättvindiga/missvisande/enkelsvalda/ovärdiga/[fyll i själv så blir det rätt] att de tas för en i förväg förgivet-tagen gratisgiv, då ber jag omgivningen i sin tur att lite försiktigt ta en tänk på varför, eller om det är relevant att omgivningen över huvud taget tror att jag njuter av att ödsla energi på sådant som inte ger nåt mer tillbaka än en knapphändig bekräftelse om att något landat innanför pannbenet.
Är omgivningen så jäkla bortskämd så är tystnad från mig exakt det som behövs. Gah!

Och...

är omgivningen så feg att själv sätta en gräns för mina boostar av ord så får den faktiskt skylla sig själv som ställts sig i vägen, när jag nu meddelar att det är fritt att säga "Nej tack och belägg", utan mer än min tacksamhet till svar. Tacksamhet för att ni visar mig att ni är rädda om er själva. Det höjer er status som värdig att vara väsendet 'människa'. I alla fall lite närmare djurens förmågor i fråga om gränser, och hanteringen av dem.

Det finns få men nära som kan det där och ni är guld värda, och respekteras för er egen gräsnsättnings skull. Ni vet vilka ni är. Och.. alla är ni djurvänner också. En slump eller ej?
Resten av er tänker jag inte ha dåligt samvete över. Sorry, jag har annat för mig än att dadda fram övertygande känslotröstar för de blind-egon som inte har förmåga att sätta egna gränser. Däremot kan en tystnad få er att börja tänka på er egen reaktion av den. Förhoppningsvis. Ansvaret för den reaktionen är och förblir er egen. Speciellt visningen av den reaktionen, om den nu börjar lukta skunk. Reagera får man alltid - inombords. Det känns lång väg, även utan visning. Bara stå i en hiss bredvid två helt okända människor som är inbördes ovänner, och du vill därifrån, eller i alla fall åtgärda stämningen? Vi måste inte ha outbooster, alltid, men har vi det så ska vi också ta ansvar för dom.
Gå ini en flock hundar (eller andra djur) med en sån irritation, så spelar det ingen roll om du visar den eller ej. S-e-n, kan du vara glad att du är människa, och har fördelen med att slippa ta ansvaret för även inombords stämning och inte bara den visade reaktionen.

Inflikar en ego-skillnadsbeskrivning;
Ett fulego är inte medveten själv om sin egoism och reagerar med full vigör på en antydan av ordet 'ego'. Ett finego vet vad det innebär och blir stolt, visar den andre respekt och bjuder på sig själv utan att kräva nåt tillbaka. Rätt eller fel? Det finns inga rätt och fel här. Det finns däremot en fråga om integritet.
Så klart jag är ego. Båd ful-och-fin emellanåt. Tänker inte påstå annat för då vore jag inte bättre själv. Vore inte ens människa, om jag inte hade bägge sidorna någon gång.
Nå, det är en lätt sak att missuppfatta detta med ordet 'ego', men ett fulego kan alltså liknas lite med en vampyr som tillfredsställer sin törst, medan ett finego snarare är den som blir utsugen, fast... denne finego då, bara till en viss gräns av utsugning, för där sätter den naturliga självrespekten in och avgränsar för fulegot. En sån gränssättning brukar då, som sagt, visa om det är en ful- eller finego i faggorna.

"É go - e lagom go för att kallas Ego." - ett uttryck inte många förstår på rätt sätt, och redan där börjar misstänksamheten om man har med ett fulego att göra. Ganska spännande göromål att ha en diskussion med en sån - jag känner igen mig så väl att jag samtidigt känner mig närapå ful själv som ens pratar med dem, när jag ser dem som nakna slagskämpar som slår blint. Det är ganska orättvis av mig, men vem kan låta bli att visa sin ståndpunkt när man blir smått attackerad av en omedveten.

Städa! -ordet far in i min hjärna som om jag sett en pöl gyttja på parketeen och..

Jag har börjat använda mig av en fiktiv såpa.. för det väljs alltid en glatt blank yta som arena av såna, och det så synligt som möjligt, beroende på den blinda framfarten utan självdistans. Det viktiga verkar vara att visa upp sin kamp, för säkerheten över maktvinsten är lika blind den? Sorgligt är det i alla fall. Men, trots allt inte min grej att hantera, eller?

Blotta misstanken om energiutsugning får igång mig numera men, trots allt så får man kanske visa lite hyfs och sköta sina vampyrer på ett snyggt sätt. De har för vana att samla sig i grupp annars har jag märkt. (Underförstått; ibland är man själv den gruppen emot någon stackare som känner precis det man känt själv, och har man insikten så kommer ens ursäkt per naturlig väg - Skunken kan sina körtlar alltså)

Misstänksamhet tyder alltid på egna svårigheter med gränser. Det man har i sig, ser man hos andra och irriteras över. Fråga mig! Jag kan ge en föreläsning om konsten att misslyckas med att hitta fram genom blindheten; blindheten leder sig själv, genom att se andra som misstänksamma gränsöverskridare, speglar man sig tills man förr eller senare fastnar eller flyr, för att till slut hitta tillbaka till sig själv och sin egen oförmåga.

Flyr man varje gång så sjunker energin långsamt, medan den falska tryggheten i självförtroendet stiger. Skillnaden mellan känslan av självvärde och självförtroende ökar och det slutar i, om man har lite tur, en fälla tillsammans med ett finego som står ut med 'skoltiden' och inte tar åt sig personligt av vampyrismen. Där kommer nog kärleken in - saknas hjärtats tändning finns inte mycket som kan få den fulegon att ta examen.

Därför tackar jag för alla mina trätobröder! Ni har varit fantastiska. Kvinnor som män.

Det är bara så lustigt detta bland vissa personlighetstyper - jag kallar dem födda vampyrer, till för att få andra att inse saker. För mig, den enkla bilden av en energihantering mellan människa och människa. Eller mellan djur och människa.
Tack! Jag tog mig ur träsket av tänder. Det blir så pinsamt med löständer mot ålderdomen. Och...

Jodå. Vovven mår prima.
(Dog; Loyality)

[....och ibland kan man sen stänga det igen...]

*

- Okey, locket ...men vart är tråden då? Den röda.

- Därhelst du lägger den.

- Jag?

- Ja, varför inte. När det verkar fungera så bra att nysta upp den på ny spole. Vem har sagt att det är en röd tråd i den boosten. Om än en silverbricka. Rött och silver går inte så bra ihop.

- Va?

- Det var en 'Har-du-lyssnat-eller-hörT-råd-som-följer-dit-tolkningen-går."

- Va?

- ...samt att den är svart. Så jag ser den emot allt som skiner för mycket när det ätits klart.

*

snälla ge mig utrymme att rymma ibland
snälla ge mig utrymme att andas ut och hämta inspiration så att jag orkar
ändå
för när orden studsar tomma tillbaka och när ljuden ekar av frånvaro utan en undran om varför och hur

så töms hela själen på energi

men det skiter väl en omedveten vampyr i

ja det skiter en omedveten vampyr i

*

[...och ibland öppnas locket lite på glänt igen.. sakta.. sakta..
men bara ibland]