Ingen dikt bara några jobbiga tankar!

Jag känner mig mer och mer bortglömd fastän jag vet att tanken varken kommer från hjärta eller själ. Tanken är osann men så varför jag jag den varför blir jag inte av med den?

Jag vet vad hon tänker. Jag litar på hennes ord men varför försvinner inte tanken varför tar jag fram den hela tiden när den inte är sann? Varför låter jag den tortera mitt hjärta?