Det är som att det träffar mig ibland.
Inte träffar mig, utan träffar mig.
Träffar mig som en kastvind från havet.
Så att jag tappar andan.
Den varmaste av vindar.
En orkan som sköljer igenom hela min kropp och själ.


Min solstråle.

Du måste lyst mig vägen.


Visat mig fram genom mörkret.

Till dig.


Andas in.

Andas ut.

Livet känns så underbart med dig vid min sida.
Nästan en smak av sådär sliskigt sött.
Så som det står skrivet i böcker.
De där orden jag aldrig trott på.
De orden som alltid var en lögn.

Kärleken.

Kärleken är du.

Stormen som får mig att tappa andan.
En liten pust som får mig att rysa i hela kroppen.
De mjukaste läppar.

Får mig att vilja skrika av kärlek.


Det är som om jag hamnat i en annan värld.
Min värld tycks aldrig varit så vacker.


Dök upp som ett berg i havet, kastade mig handlöst ned.

Ned framför dina fötter.

Och när jag tog en titt på dig, när jag mötte din blick.
Det var då jag drunknade.
Tappade andan, sköljde över hela min kropp.

Jag är kär. Helt hjälplöst förälskad.

Och du är den vackraste varelsen jag någonsin skådat.

Och förevigt vill jag drunkna i dina ögon.
Känna mitt blod pumpa i takt med ditt.

Andas.