Böcker
Jag vet att du tror att staden aldrig behöver vara storslagen mer
Stadens barn (gömfröer)Närvaro var hennes rikaste skatt
På höften bar hon sin minste och i handen höll hon en telning, tätt följd av två till
Träskostegen ekade mellan höghusen där de gick från tvättstugan mellan middag och nästa tvättid
Regnet svalkade henne genom blusens vita tyg
ett barn kunde inte ha återgivit minnet mer åskådligt ljudet och dofterna, tryggheten vid hennes hägn
Bland kullerstenar och mattställning stod huset där ännu trettio år senare
tittade på henne med sina öppna fönster och sträckte sin höga skepnad mot himlen
vi talade om framtiden och lät storstadens buller gömmas i lönnens kapslar som när vi barn gjorde lönn-näsor och glömde allt annat än lek
och lyfte nyckelpigorna högt mot skyn och blundade
Nordostpassagen djupt där nedanför och de andra barnen förstod inte hur vi klättrat upp till vår fristad, visste inte att det fanns en farmorsträdgård bara ett stenkast från deras asfaltsoas
Det var också där jag första gången såg dig locka fram liv ur jord hur du sådde rosenröd tusensköna till dina barnbarn och lät tegel och mylla virvla upp hågkomster i våra doftminnen
barnafötter på väg nedför den lilla stegen från ditt fönster ut mot friheten strax nedanför i din trädgård
picknick på rutig filt under ett paraply
ännu kan jag se hur staden gömmer sina oaser av trygghet bakom stenfasader
gömfröer inlindade av omsorg alltmedan staden kryper i bedrägliga bilkaravaner som en oförtäckt företeelse i en stadsdel som förstått så mycket mer
© Birgitta Wäppling, 29 juli 2012
Fri vers av © Birgitta Wäppling Läst 1175 gånger Publicerad 2012-07-30 11:58 Spara bokmärke Kommentera text Privat textkritik Skriv ut Spara som PDF
|
Nästa text
Föregående |