Äntligen! Som jag har längtat!

Jag kommer ner till stranden och
ser ut över havet, bort mot fastlandet.
Solen står fortfarande ganska högt
och målar en glittrande ljusgata tvärs
över sundet.

En tremastare kommer sakta glidande
längs horisonten och siluetten syns
väl mot den glödande solen. Några
skarvar har parkerat på en sten mitt 
ute i vattnet i väntan på natten.

Jag promenerar långsamt längs med
vattenbrynet. Små vågor slår in över
stenarna. Det doftar hav och tång och 
jag känner en ljuvlig frihet som kan
njuta av allt detta vackra.

Så småningom försvinner solen bakom
några låga moln och landskapet förändras.
Konturerna suddas ut alltmer och lugnet
och stillheten blir mer påtagligt. Nästan
andäktigt insuper jag naturens skiftningar.

När mörkret lägger sej över hav och land
hörs syrsorna spela sin sövande vaggsång.
Små vildkaniner skuttar fram över det korta 
gräset och man ser bara deras vita bakdelar
när de snabbt försvinner ur synfältet.

Det är dags att dra sej hemåt.

I det sköna mörkret blir mina ögonlock
tunga, men mitt emellan det vakna och
sömnen hör jag fortfarande vågskvalpet
från stranden, där på ön, där stor del av
mitt hjärta finns kvar.