I

Gösta Hansson var en hetlevrad fan. Brukade alltid skrika och domdera med folk, ibland gav han dom på käften om han inte fick som han ville. Just idag var han dock ganska stillsam, han satt på sin kammare och skrev på en deckare, men nu hade han kört fast.

Han hade fått en idé om att skriva, fast nån författare var han ju egentligen inte, men han visste att om man skrev en bra deckare kunde man göra sig mycket kosing och pengar var han alltid sugen på att tjäna. Han tyckte att den här idén var alldeles särdeles bra. Han kallade boken för "Vedmaskinsmorden."

I våras hade han nämligen köpt en sån där vedmaskin som fungerar ungefär som en giljotin, principen är densamma, längst fram sitter en klinga som kan tryckas ned med hjälp av en hydraulkolv, framför finns en avlastningsyta med rullar där du lägger din långa vedbit som ska kapas, när vedbiten har rullats in på plats under klingan drar du i en spak varpå klingan går ner och vedbiten kapas. Hela maskinen drivs av en elmotor.

När Gösta kapade ved med den här maskinen fick han konstiga tankar som handlade om att stoppa in en människa och halshugga denna i vedmaskinen. Tilläggas kan att klingan rör sig mycket långsamt för att maskinen ska vara mindre farlig. Den som blir instoppad där går alltså en mycket långsam och otäck halshuggningsdöd till mötes.

Hur som helst, Gösta satt där, kliade sig i sitt gråa skägg, han hade kört fast, han ville att boken skulle kännas autentisk och nu hade han kommit till den del där en av bifigurerna skulle halshuggas i vedmaskinen, men hur sjutton återger man något man aldrig har beskådat? Gösta började nu tänka konstiga tankar igen.

Han funderade på om det fanns någon som han skulle kunna halshugga där i sin vedmaskin, bara för att få se hur det såg ut, hur mycket skulle denne någon skrika, hur mycket blod skulle spruta? Fast då behövde Gösta någon som man inte skulle sakna, eller kanske någon som gjort något brottsligt? Han kliade sig i skrevet och sen på magen som stack ut mellan tröjan och de slitna jeansen.

Kanske Gubben Jansson borta på Torpet, han bodde ensam, hade nog inga släktingar, Ingen kom och hälsade på vad Gösta hade sett. Dessutom hade han suttit inne en gång för rattfylla för många år sen. Jansson var Göstas närmaste granne, även om det var långt mellan stugorna. De kände inte varandra men hälsade artigt när de möttes i affären. ”Han blir perfekt”, tänkte Gösta, han är ju ganska mager också, så han blir nog ganska lätt att handskas med och det kommer att gå lätt att mata in honom i vedmaskinen. Gösta tog på sig rocken, en tjock mössa, vantar, sina allvädersstövlar och klev ut i vinterkylan.

II

Torparen Sten Jansson, eller Jansson som han oftast kallades, satt i sin stuga och lyssnade på sportsändningen på radion, det lokala ishockeylaget spelade bortamatch och Jansson ville inte missa en minut av den spännande matchen, därför satt han som klistrad vid radion, precis som han brukade göra när Asplöven spelade. Han hade bullat upp med chips, kaffe och en bra bok att läsa i pauserna.

Jansson trivdes i sitt lilla torp, fast det var lite ensamt även om han hade sin gamla katt ”Vippan” som allt som oftast låg framför den öppna spisen och sov, om han inte åt av maten som Jansson serverade honom. Jansson var ganska snål, eller sparsam som han själv uttryckte det.

Till exempel hade han löst det här med kattmaten på sitt alldeles eget lilla sätt, utan att det kostade honom något, och maten verkade vara av bra kvalité då katten bara blev fetare och fetare.

Gubben Jansson hade ju inte precis planerat att bli ensam men det blev så av slumpen. Han hittade helt enkelt ingen att dela livet med efter att det gått åt pipsvängen med den enda kvinna han nånsin varit kär i, Susanne; det var nåt sjungande vackert bara i hennes namn tyckte Jansson. Fastän det var över 30 år sedan nu, fanns hon ändå kvar där i hans sinne.

Just som han skulle resa sig för att hämta mer kaffe tyckte han att han såg något blänka till långt därute på vägen mellan buskarna och träden, var det ljuset från en ficklampa som glimmade till? Vippan jamade oroligt och strök sig mot Janssons ben.

III

Det var becksvart när Gösta släckte ficklampan, nu var han så nära Janssons hus att han inte vågade ha den tänd längre, Janssons lilla torp stod där i mörkret, huset syntes knappt där mellan granarna. Gösta drog på sig rånarluvan och tog fram basebollträ´t ur innerfickan. Det lyste i köket och en skugga rörde sig därinne, han antog att det var där han skulle hitta Jansson.

Planen var att ta Gubben med överraskning, han hade med sig en säck och tanken var att han skulle smyga sig in, slå Jansson i skallen med basebollträt och sedan stoppa gubben i säcken, snabbt och enkelt. Han hoppades att dörren inte skulle vara låst, då gubben inte verkade ha gått och lagt sig. Gösta gick försiktigt fram till ytterdörren. Väl framme stannade han och lyssnade efter ljud men allt var tyst, gången fram till huset var vid det här laget på vintern helt isfrusen så han lämnade inte heller några skoavtryck.

Han pressade försiktigt ned dörrhandtaget, dörren gled upp och gav ifrån sig ett halvhögt gnällande ljud, Gösta stelnade till och höll andan några sekunder, hade Jansson hört honom? Lättad andades han snart ut igen; det var bara radion som stod på därinne i huset. Gösta tassade försiktigt in, stängde dörren så ljudlöst han kunde.

Innanför tröskeln var det ganska mörkt, han stod nu i en mycket liten farstu som luktade av fotsvettiga sockar blandat med en svag doft av kaffe. På en krok innanför dörren hängde en mörk rock som delvis skymde det lilla fönstret, därunder låg vantar på tork på ett element som var så varmt att han kunde känna hur värmen strålade mot honom.

Innanför farstun fanns en smal gång med två dörrar på vardera sidan. Antagligen var det köket som fanns i änden av gången för en svag strimma ljus syntes därifrån och det var också därifrån kaffedoften kom. För ett ögonblick tvekade Gösta och tänkte att han kanske skulle skita i att ta Jansson och helt enkelt knacka på och låta Jansson få bjuda på en kopp kaffe istället, för nu sög det i kaffetarmen. Men å andra sidan, tänkte Gösta, när väl Jansson låg där i säcken kunde han ta så mycket kaffe han ville.

Han smög sig fram till dörröppningen och kikade in i köket, ett ensamt stearinljus brann på det lilla bordet, där låg också en uppslagen bok, en halvtom chipspåse och det stod en kaffekopp som det rök från. Radion var på, det lät som om det var nån sport, kanske hockey. ”Men var fan är Jansson?” tänkte Gösta oroligt och började svettas, i samma ögonblick tyckte han sig höra en golvbräda knarra till bakom honom och innan han hann vända sig om small det till i skallen på honom och allt blev svart.

IV

När Gösta vaknade fattade han först ingenting, en känsla av panik spred sig dock snart när han kände att han knappt kunde röra sig, han verkade vara instängd, han försökte sparka med benen och få armarna under sig för att kunna resa sig upp men han kom ingen vart, händer och fötter var bundna, han kunde inte heller sträcka ut benen. När han kände tyget som stramade mot huvudet och kroppen så insåg han att han var instängd i sin egen säck.

”Hur i helvete hamnade jag här?”Tänkte Gösta, och kände hur paniken ökade. Så hörde han steg på golvet och sedan Janssons röst, ”så du har vaknat nu! Det var bra för jag vill inte döda dig medan du är medvetslös.”

”Vafan säger du? Döda mig?” skrek Gösta skärrat ifrån säcken.

"Ta det lugnt nu! Så här är det; du störde mig mitt i ishockeymatchen, och det gör ingen ostraffat! För några år sedan var här en grabb som smög sig in när jag satt och lyssnade på matchen, jag tror det var en sån där bärplockare som smög omkring och jag antog att han plockade annat än bär också så jag var på min vakt! Nåväl jag såg i alla fall honom komma och antog att han var ute efter att råna mig, så jag skyndade mig ut från köket genom den andra dörren bakom skorstenen och smög mig runt och upp bakom honom, precis som nu när jag tog dig, sen klappade jag till honom med spaden och saken var biff.”

”Men vad ända in helvete är det du säger? Slog du ihjäl honom?”

”Nej, inte slog jag ihjäl honom, jag lät honom vakna och sen malde jag ner honom i den jättelika köttkvarnen jag låtit bygga här i källaren. Han kom ytterst lägligt måste jag säga, jag hade gått ganska länge och väntat på att någon skulle dyka upp som jag kunde ha anledning att ha ihjäl.”

Gösta började svettas något kopiöst därinne i säcken, och han kände hur benen skakade, han hade ont i magen och en förfärlig kramp i vaden. När han tänkte efter så hade det stått något om en försvunnen vitrysk bärplockare i tidningen för några år sedan. Men inte fan hade väl Jansson dödat honom, det verkade ju helt osannolikt, tänkte Gösta därinne i säcken och sa sedan till Jansson med panik i rösten:

”Du driver med mig, va? Visst gör du? Släpp ut mig från säcken nu, jag har inte lust att leka den här löjliga leken längre!”

”Leken?” sa Jansson med frågande röst och fortsatte, ”för dig kanske det är en lek men för mig är det här på fullaste allvar!" " Och jag är ledsen men jag driver inte med dig, allt är sant! Jag har väntat länge på att du skulle titta in, hade du kommit i ett ärligt ärende så hade jag bjudit på kaffe och du hade fått leva, men nu kom du i oärligt uppsåt och då förtjänar du att dö, sådana är mina regler!”

Gösta försökte protestera men blev avbruten av Jansson som malde på: ”I många år har jag skrivit på en kriminalroman och hade en grej där en av romanfigurerna skulle bli malda levande i en jättelik köttkvarn som en galning byggt i källaren. Snart blev jag besatt av tanken på att få denna händelse autentisk för att kunna beskriva det hela på ett så otäckt vis som möjligt. Det var där den där bärplockaren kom in i bilden.”

”Men vafan säger du, vafan säger du?” kved Gösta från säcken och kände hur han skakade i hela kroppen, han var rädd och uppskakad och hade mycket ont i huvudet.

”Jag kommer att släppa ut dig ur säcken”, sade Jansson, ”men som du märker så är du bunden till händer och fötter och dom kommer jag inte att lossa, jag vill ju inte att du gör alltför mycket motstånd när jag ska döda dig, då klarar jag inte av det, jag är ju en ganska klen och skröplig gubbe, trots att jag faktiskt inte passerat 60-strecket än.”

”Vadå döda mig, jag fattar inte vad du snackar om!" " Du verkar ju vara helt jävla rubbad!” Nu hade paniken övergått i ilska och frustration och Gösta skrek rätt ut åt Jansson:

”För helvetes jävlar, det var ju jag som skulle döda dig! Jag kom ju för hit för att jag skulle döda dig, för att jag skriver en bok och ville ha ett brutalt men autentiskt mord att beskriva! Släpp loss mig nu bara, så ska jag slå in skallen på dig!”

”Aha!" "Du tänkte döda mig! Så det var därför du smög dig in i min stuga så sent om kvällen!? Jag undrade just vad du gjorde i mitt hus med basebollträ´t i högsta hugg! Bra försök Gösta, då känns det faktiskt bättre att ha ihjäl dig!”

Jansson gick fram till säcken och började knyta upp den, medans han pratade på: ”Vi är allt bra lika du och jag Gösta, halvgamla gubbar som skriver bok och vill ha autentiska mord och vi bor i ensamma i våra stugor härute på vischan!" "Berätta lite om din bok är du snäll.”

Gösta hasade sig ut ur säcken, trots att belysningen var svag i källaren bländade den ändå honom när han blinkande såg sig omkring. Källaren var ganska liten och hade gråvita kala väggar, det fanns en dörr på en av de där kala väggarna, kanske fanns trappan upp bakom den dörren? Där fanns en vedpanna, en ackumulatortank och en hög med ved. I ett hörn stod något stort som var övertäckt med några dammiga lakan, kunde det vara den jättelika köttkvarnen som Jansson berättat om?

Gösta rös vid tanken och såg sig om igen, några fönster verkade inte finnas och väggarna såg dessutom ut som om de var ljudisolerade, tjocka plattor täckte varenda vägg! Han var fast! Här skulle ingen hitta honom, inte heller hade han yppat ett ord till någon eller lämnat några meddelanden om att han skulle hit. Eftersom han levde ensam skulle det dröja innan någon saknade honom. Men kanske fanns det en chans, tänkte Gösta, om han bara fick loss repen skulle det vara en enkel match att övermanna Jansson och sedan ta sig upp för den där trappan.

Jansson hjälpte honom att sätta sig upp i en ganska rymlig trädgårdstol som var insvept i genomskinlig byggplast, varpå han band fast Gösta mycket omsorgsfullt. Gösta berättade motvilligt för Jansson om sin bok, då han tänkt efter en stund och kommit fram till att han i alla fall kunde köpa sig lite tid, och vem vet, tänkte Gösta, kanske hinner Jansson ändra sig under tiden, kanske kan vi bli vänner, vi har ju trots allt mycket gemensamt.

V

När han berättat färdigt om boken sa Jansson med sin lite nasala röst:”Du har jävligt bra idéer, det skulle bli en fantastiskt bra bok det där, en riktig rysare!”

Gösta hade under tiden som han berättade om sin bok nästan lyckats få väck repet från ena handleden och kände att han snart skulle kunna få loss händerna. Gösta tittade på Jansson, han tyckte att han på nåt vis såg yngre och mer levande ut än vad han kunde komma ihåg honom, hållningen var bättre, han såg stark ut trots att han var en mager och benig karl, men det var nog framför allt i ögonen som han såg en förändring, Janssons mörka ögon tycktes stråla och glittra, han tycktes njuta av det här!

”Vi känner ju knappt varandra, Gösta," fortsatte Jansson,"även om vi bott grannar i många herrans år. Du verkar vara en bra och trevlig karl om man nu bortser från att du tänkte döda mig! Trots det måste jag ta ditt liv; för det ska vara ännu ett mord i min kriminalroman, även detta kommer att vara synnerligen bestialiskt. För trovärdighetens skull vill jag ha det autentiskt och det är där du kommer in i bilden, du dök ju upp synnerligen lägligt! Jag är hemskt ledsen Gösta men det är verkligen inget personligt.”

”Vad i helvete tänker du göra?” Skrek Gösta och kände att paniken fick ny fart i kroppen, han kastade sig framåt i ett förtvivlat försök att komma upp ur stolen, eller bara springa iväg med stol och allt, kanske kunde han skalla Jansson? Men han kom ingen vart, stolen var på något vis förankrad i golvet och Gösta sjönk tillbaka, utmattad av utbrytningsförsöket. Han fortsatte förtvivlat att dra i repen runt handlederna som inte riktigt ville släppa sitt grepp, samtidigt som han fortsatte skrika åt Jansson för nu hade paniken honom i sitt grepp!

"Släpp loss mig, Jansson, för helvete, släpp loss mig!"

Jansson sa ingenting, men han såg bister och sammanbiten ut. Han undvek att se på Gösta. Sedan började han dra på sig en heltäckande plastoverall, fortsatte sedan med skyddsglasögon och ett par sådana där plasthandskar som annars används när man diskar.

VI

Snöflingor singlade sakta ner från en allt mörkare natthimmel och bäddade in det lilla idylliska torpet ytterligare i snön. De snötyngda granarna runt omkring stod tysta och vita. Långt borta hördes några hundar skälla. Från torpets källare hördes däremot inte ett knyst för Gubben Jansson hade varit mycket noggrann när han ljudisolerade och det var ingen som kunde höra Gösta skrika ut sin vansinniga dödsångest när Jansson startade den elektriska motorsågen.

Även om något litet vrål slunkit ut så hade troligtvis ingen hört honom i den kalla vinternatten, då det var långt till närmaste granne, som dessutom råkade vara en viss Gösta Hansson.

Epilog.

Några månader senare rapporterades ytterligare en person som spårlöst försvunnen i den lilla byn.

På årsdagen av Gösta Hanssons plötsliga försvinnande toppades bokförsäljningslistorna i Sverige av Sten Janssons Kriminalroman "Vedmaskinsmorden."

Gösta Hansson eftersöktes länge i trakten men då inga spår hittades, slutade man att leta.

Göstas Mamma hoppas fortfarande att han ska dyka upp och man brukar se henne irra omkring uppe vid Göstas hus, som står tomt och öde.

P.G 20130921