Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Köpte mig några kläder i vilka jag såg lite konstig ut.


Nancy på väggen mer höstlikt

 


Vårt tillfångatagna par skakar och är svimfärdiga. Och går ut till nattcafeet där det är ont om parvlar. Vid busshållsplatsen drack de lätt, med en lättare packning. Knackningen på en ruta och de två gästerna väller in. Då skrev han bland annat brev till sin tjej som skulle förklara, att de fortsättningsvis kunde prata, innan de avbröt relationen, och flyttade isär.


Använda saker som inte hade hunnit användas så mycket, som en blytung lampfot att kasta bort.


Han vågade lita på att han borta var älskad, att man kunde skriva så oexakt.


Partnerns svar dröjde. Blick från ideerna genom novembers milda kött. Du tänker i likhet med mig inte få några utbrott. Det är som att simma till någon annan strand på andra sidan den lilla svarta fågeln. Och de såg intresserat på när pensionatet stängde. De behöver "nål och trål" och att klä sig varmt och hårt för denna vinter. Ett ord han använde var durak. Djävul på bro, och vad tjänade det han höll på med egentligen till?


Cykel hade nått sitt slut. Fick inget tack. Samtalet blev av och kom.


Schas nu, iväg för vintern. Men om hon kunde slå bort hans ögon där hon låg naken framför honom, kropp han inte längre ville åt, den en gång så tursamma klenoden.


Hon blev kär för länge sedan och det märktes. När hon stod och sjöng rakt ut. Sjöng som om hon skulle tuppa av inför ögonen på en kille som hon bredbent lade ner i sängen och bestämde över. Maktlös. (Kände sig meningslös). Hennes urringning så stor och hennes valfläsk. Men de får inte vara hur tjocka som helst. Zola i sina mest råa stunder. Såg en tjej utanför affären idag när jag köpte ingredienser till min sista frukost för månaden, en gratäng. Det måste sägas att hon var smal.


Jag såg att hon håller upp en sedel och en sked, pekfingret över sin stora gitarr, gissningsvis i brösthöjd, sedan fick man gissa vad hon skulle göra med den, skeden, det var en frukt.


Hon håller även upp sig själv som en idealiserad bild. Och där gick vi också längs med sneda väggen efter en vägbeskrivning uppe på bädden.


Hon hade inte drömt på tio år.


Siri begravd i ve. Jag tror att det kallas zombie. Ett krossat fönster jag tittar ut genom då jag skäms över det jag nyss har sagt. Att hon, sätter ut huvudet till utomhus, jag har känt kinderna blossa upp. Hon är blyg, verkligen skamfull.


Det här må öppna eller stänga dörrarna. Gå i den stora snön. Gå, in i en lada, och gömma sig. En liten stund av närmast hemlighetsmakeri. Mjölk trillar ner på hakan. Osynlige man. Akne över hela ansiktet, där jag känner det blossa upp. Håret hängande över framtiden och där det ännu är människornas favoritårstid.


Jag satt och förankrade. Funderade på, om jag schasade bort dem med min fråga. Och långsamt tog mitt liv med varje rusch. Jag sprang in, mot ladan. Jag gjorde mig till en måltavla. Samtidigt hamnade askan på bröstet då jag hade brått. Det var kvinnobröstet jag såg en kort tid, smuttade på det, kvinnan på omslaget. Det var en mysig känsla, desperata återblickar kastar hennes skuggor. Sitter på vår veranda, och tittar på pudersnö som ett vykort. Och blev snart kvar i bilden, och kvar i det året för gott.




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 406 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-10-05 10:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström