Idag fick jag besked. Jag har fått metastaser i ena lungan, efter att ha varit fri från min cancer i sju år. Dessvärre kan den bara opereras bort till viss del.
Livet har snart nått sin slutstation!

Att få detta besked när jag äntligen begärt skilsmässa från min man. För att barnen och jag ska få ett bättre och lugnare liv.

När jag opererats och barnen kommer på besök på sjukhuset, berättar jag för dem att jag kommer att dö inom en ganska snar framtid. Att min tid är utmätt!
Mina söner reagerar med förnekelse. Säger att jag kommer att bli frisk.
Min dotter som alltid tagit ett stort ansvar under min tidigare sjukdomsår reagerar med stoiskt lugn.

Jag ser att hon genast börjar fundera över hur situationen ska lösas för de två yngre bröderna, som fortfarande bor hemma. De vill absolut inte bo hos sin pappa som fört ett skräckregemente.

Min dotter är 25 år och nygift. Dessutom gravid med sitt första barn. Medan jag är kvar på sjukhuset får hon missfall och opereras. När jag kommer hem nyopererad precis som hon och vi är ute och promenerar, skrattar vi och säger att vi är som två halta och lytta som stödjer varandra. Men så många fler promenader blir det inte.

Ganska snart blir jag så dålig att jag måste vara sängliggande. Jag får vård i hemmet av hemtjänst och distriktssköterska. Och morfinsprutor var fjärde timme. Min dotter kommer varje dag efter arbetet. Vi pratar om framtiden för mina tonåriga söner. Jag är så orolig för deras skull! De är redan som skadskjutna fåglar och i en känslig ålder.

En dag ber jag min dotter att sätta sig vid skrivmaskinen. Jag vill att hon efter min diktamen ska skriva en lista för varje barn, på de ägodelar jag vill att de ska få när jag dött. Ägodelarna är inte många och värdefulla men ändå minnen för dem.

- Kom ihåg en sak, säger jag till min dotter, se till att min äldste son är nykter på begravningen, annars knackar jag i locket!

Detta föranleder en viss munterhet. Vi har samma galghumor. Det har underlättat många gånger mitt i allt elände.

Jag är så tacksam för att jag får vara hemma hos mina barn till slutet. Hushållet fungerar ganska bra med all hjälp.

Det som smärtat mig mest, är att jag ska dö från min älsklingsson. Den yngste, som är en känslig liten figur. Han älskar mig verkligen och sätter mig på en piedestal, där jag inte alls hör hemma. Han kryper upp i min säng och håller varsamt och försiktigt om min tunna plågade kropp. Vi dricker lite te, som han lagat. Han borstar mitt alldeles nya hår. Det vet han att jag tycker är skönt.

Den yngste är nog den mest sargade av alla barnen i familjen, även om de andra naturligtvis också tagit skada av sin uppväxt. Den äldste brodern dricker för mycket. Den mellerste söker tröst i Pingstkyrkan.

En dag ringer det på dörren. Jag hör några personer gå in. Det är ju olåst eftersom jag inte kan gå upp och öppna. I dörren till sovrummet står plötsligt några människor med en blombukett, som de ger mig. Jag känner inte igen dem och frågar därför vem de är.

De svarar att de kommer från Pingstkyrkan. De säger att min son berättat hur sjuk jag är och att de vill be tillsammans med mig. Jag skriker åt dem att jag inte är troende. Att de ska försvinna. Att detta är ett övergrepp på en försvarslös människa. Blombuketten kastar jag med mina sista krafter efter dem. Jag kände att de bara ville fånga en själ till sin kyrka.

Jag ser bilder framför mig i morfinruset.

Bilder när min man misshandlar mig inför alla barnen. De yngre barnen gråter. Min dotter darrar, där de sitter runt bordet, som åskådare. Detta upprepas många gånger, när min man ska tvinga mig att säga att han har rätt. Fast han har fel eller av andra orsaker som misshagat honom.

Jag ser bilder när han misshandlar och utövar psykisk terror mot barnen.

Jag ser bilder när han stänger av elen och vi får sitta i mörkret eller gå och lägga oss tidigt. Inte får läsa eller se TV.

Jag ser bilder när han kör ut mig i trapphuset mitt i natten i bara nattlinnet och inte släpper in mig förrän på morgonen. Alla grannar vet och hör men ingen gör något.

Jag ser bilder när han misshandlar och kastar ut min äldste son mitt i natten. Han får inte komma hem igen.

Jag ser också bilder av kärlek som fanns en gång. Men som försvann i svek och våld.

Jag ser bilder när min man gråter efter att vi besökt en trevlig normal familj med flera barn. Han gråter och frågar varför vi inte kan vara en sådan familj.

Jag har inte haft kraft att rädda mig och mina barn förrän det är för sent. Barnen är redan skadade och jag får aldrig veta hur deras framtida liv kommer att bli. Kan de bearbeta sin barndom och få ett bra liv?

Min dotter och hennes man har flyttat till en större lägenhet. Och mina yngsta söner ska bo hos dem efter min död. Jag har klamrat mig fast vid livet. För att mina yngsta barn inte skulle behöva bo hos sin far. Nu vet jag att de kommer att vara trygga och få en bra fortsatt uppväxt.

Jag känner hur slutet närmar sig. Jag kan släppa taget!