du vet hon som aldrig svarade på sms?
ja just hon som var sådär på ett tag sådär som att lära känna och sen ligga och sen som att det var på gång och sen aldrig svara på sms? ja just hon.
du vet där med att vara hemma och bara tänka på henne och liksom inte kunna släppa och vilja men inte riktigt veta hur mycket och sen som att jag tror att jag gillar henne men jag vet inte riktigt?

du vet det är precis sådär som dom säger om att lyssna på magen och inte släppa greppet om det som är mitt eget, bara kanske låta nån annan få vara med men bara som komplement till allt det där som skulle vara jag, men att vissa tider vet man liksom inte vad som är jag och vad det skulle vara värt alls.
ja för det är exakt sådär det känns när man väntar på att nån ska höra av sig bara så att ens lördag ska bli lite roligare, lite mer spännande iallafall försöker man intala sig själv det utan att egentligen riktigt fatta att man håller på att falla.

och man vet inte om man är kär eller bara fyller tomrum.
och sen går det en tid och det sista messet man skickar får inget svar alls.

och man skulle kunna tro att allt bara skulle bli värre när man såg en bild på henne eller påmindes om hennes säng eller att låna hennes morsas bil och få en rundtur där hon växte upp. eller du vet tänka på att hennes mage faktiskt var väldigt len och att man faktiskt en gång sa att "här skulle jag kunna tänka mig att bo. att vara här och ingen annanstans för resten av mitt liv." där på hennes mage.

för det är nånstans känslor ändå som får en att vilja komma närmre närmre men ändå att hennes dunjacka bara känns mysig att få känna mot ens arm eller ens överkropp och att märka att hon faktiskt också söker sig nära och helt plötsligt har lagt armen runt ens axlar som för att säga "det är du och jag nu". och som den där gången hon faktiskt sa det, att "du är min nu".

och sen bara tyst.

och utan att riktigt förstå försöker man förklara för sig själv på olika sätt vad som egentligen hände. utan att riktigt förstå börjar man ändå inse att inget svar var just nu ändå det bästa.

och jag har stjärnklar himmel genom fönstret och jag ser rakt upp igenom det när jag ligger i min säng. och det här är inget skämt. jag står i rökelsefyllt rum och vi bugar innan vi sitter och när vi suttit klart bugar vi för varandra som för att säga att allt det här är upplyst. att allt det här är stjärnklart och vi lever med blicken genom fönstret och himmelen inom oss och om du för en sekund tror att det inte är du som faller från träden på hösten och blommar med våren så måste du stanna och se dig omkring. som på riktigt det här är inget skämt.

men också som att buga inför sms som aldrig kommer komma. för helger helt ensam och rädslan inför ett liv utan nån. och vi säger luften är aldrig bara i våra lungor, solen aldrig bara på våran hud. stjärnor aldrig bara uppe i himmelen och tystnad aldrig bara avsaknaden av ljud.

som på riktigt, det här är inget skämt.

och att se bilder är ingen fara. att minnas gör inte ont. att leva som stjärnklara nätter är ändå precis allting vi är.