Jag vilar mitt huvud
vid minnet av trofasthetens källor
där tårarna utvinns med det turkosa havets
bränningar mot vita klippor
- som fiskarna kastar ut sina nät från.

Dofterna av välkommen vår
når den huttrande tjälen
- som får ge vika - ännu en gång.
Även om den biter sig fast
i meningslöshetens gränder än en stund.

Ja, här är vi! En brokig skara som är
vilset skyldiga utan rätt att ångra sig.

Vad vi behöver göra, är att hålla ut.

Ja, håll ut!