STOFT I ALL OÄNDLIGHET
My my
Det skrivs för lite
om natten.
Det är då allt brinner.
Kvällen släcker
den elden
och allt faller
förgäves.
Det står en obesökt
fyr på udden.
Det andas för lite syre
hör hur ett träd låter
när det gråter
Jag brukar
vandra dit ut
och ingenting
är så vackert
som när
sommarnattens
stora måne
blöder över vattnet.
Allt åker förbi oss
och stannar inte ens
när det är oss själva
vi ser
Detta klot
rakt ovanför
och fyrens strålar
som dansar ut i skäret.
och så hon
skepnaden
som uppenbarar sej
ljuset som
bryts sönder
av mörkret
"Aldrig kan en
sång bli så falsk
som när den
bedöms"
Hur hon dras
i ett korallrev
runt ringar
om Saturnus
och böljar
i ett svall
om min
öppna famn
drar jag
penseln
och blir hon
Det sägs för lite
om hur det verkligen
ter sej...
De blå
små båtarna
av ek
och furu
med sagonamn
inristade
som guppar
mitt ute i farleden.
De passerar
synnervens bana ljudlöst.
glider in i mina tankar
och formar dom till poesi
som jag nu skriver ner.
Jag kunde burit
med mej dom
till kontoret
högst upp i skrapan
på Manhattan
eller hem
var nu hem är
"Det är så konstigt
jag blev en människa
men jag förstår ingenting
av livet"
väljer jag
att rista in dom
i det slitna galonsätet
på tåget som skaver fram
där jag kan
fylla upp raderna
med poesi
om världen utanför.
"Är det verkligen
så här illa mamma
frågar Lillan fem år"
Det är bra
för tåget går långsamt,
jag hinner fånga
varje intryck
och väga dom
i en guldskål då
och låta henne
sova en stund
medan klotet
kränger in
i nästa natt
"Dikten skrev mej
glöm aldrig den"