Dörren till de Vittfarnes snarkande rum
slogs raskt upp samtidigt som morgonens
första solstrålar log de trötta till mötes.

Egil runkade sömndrucket liv i ögonfransarna
och kisade mot dörröppningens siluett,
som tronade upp sig inför morgonrodnaden
i all sin prakt.

Och där stod Götmar raskt i bara särken.
Med tovigt hår, rosiga kinder
och ett frodigt morgonstånd.

En priapus som hade satt häpnad även i Frejs fryntliga ansikte.

- Bör bövelen karlar, det låter som åska
och luktar som rötmånad härinne! Och hade
fienden funnits hade ni slagit dem med
lika stor belägenhet som de slagit er med
häpnad över sitt plötsliga uppträdande.

- Innan blod skvätt över klingan min,
viskade Sigvard illavarslande med
väsande röst, när han med glidande
rörelse från dörrpostens högra mörka sida
lugnt placerade svärdsspetsen under
hakan på Götmars förvånade, men
roade uppsyn.

- Ingen av vår drake sover alla nätter,
därför kan alla sova tryggt i alla nätter,
fortsatte Sigvard lågmält medan han
åter förde svärdet i skidan.

- Borde jag förstått, mullrade Götmar
skrattande så att skägget hoppade och
styvlemmen fick särkens tyg att göra
vågrörelser över hans trinda buk.

- Men nu har jag goda tidningar så
gör er redo till man och drake. Jag
skall gör er sällskap på färden!

De Vittfarne som sakta började frigöra
sig från sömn och drömmarnas hemvist
rörde om i sovsalen.

Det harklades, spottades, muttrades
och grymtades efter bröd och morgonmjöd.
Ty av mycket dryckenskap följer oftast också stor törst.

Men trots morgonstundens tvära miner
kände de sig alla på gott humör.
Ty alla såg de fram emot Götmars sällskap
och skaldande under den långa resans
långrandigare stunder.

Götmar själv strålade där han stod
i solgasset och rullade förnöjt
på skäggets flätor, förklarandes
hur man skulle finna de mest gynnsamma
farvatten för destinationen.

Och i takt med att de Vittfarne vaknade
till och fick morgonmjöd som förplägnad,
strålade även de en efter en då de kommit
förbi dörröppningen och ut på tunet,
där de vid husknuten förrättade morgonpiss
med förnöjsamma pustar.

- Morgonmjöd i mun bär på guld i skönan stund,
aldrig möter väl daggen dyrare droppar? muttrade Agne i den arla morgontimman.
Även bland tvära män, ystra dagar ger lyster
och färg i sinne


Inför avfärden lastades mat och dryck i sådan
mängd att draken kom att se farligt nära
havslinjen då hon sjösattes, men Götmar
var noga med att inte en enda tunna gick
annorstädes, till Gules förtret då han gång
på gång blev påkommen med att vilja rulla
en tunna avsides för egen avnjutning.

- Drake må havande se ut, med då vi väl
på hav kommit ut, inte droppe eller smula
förgäves packats har. Detta kommer ni alla
inse, manade Götmar strängt och fortsatte
överse lastningen samtidigt som han fortsatte
att bortse från vissa gliringar som drottning
Aknina lät undslippa sig.

- OM inte drake redan innan hon kommit förbi
bränningarna sjunker under sin egen tyngd,
retades hon. Kort blevo då denna resa och en
ständig nesa för hövdingens skaldande vid
dryckesbordet.

- Fast kanske också detta är meningen? fortsatte
hon syrligt och låtsades ej om Götmars ilskna
blickar. Att äta och supa så gott han förmår
inom viken, för att sedan av vågorna föras säker
hem till gårds?

Men snart stod så både männen och draken färdiga
och innan solen nått talltopparna gled
draken ut ur viken och ut på öppet hav.
Även om man på draken redan innan dess kunde
höra Gule gnälla.
- Öppna tynna dyyy, tööörsti dyyy!
Ett äskande som bars ända in i land
på ekots ridande vingar och som fick
alla de församlade på stranden att
skrattande nicka varandra till.


Drakens nya kläder:
Are och Talbard stod i fören och såg
hur deras drake bröt våg efter våg
mot nya okända farvatten, medan Götmar
bakom dem sökte navigera genom tjockan.

- Hon flyger tungt idag, konstaterade Are
sakligt medan han betraktade vattenlinjen.

- Hon blir snart lättare. Kanske tidigare än
vi vill om resan drar ut på tiden, svarade Talbard
och tittade skeptisk bakåt mot männen som för
tillfället kurade ihop sig med mantlarna hårt
om livet.

- Aptiten och törsten har aldrig saknats
de Vittfarne, oavsett tid och destination,
log Are och grimaserade en smula åt havsstänket
han precis mottog i ansiktet. Vi simmar mot
bistrare trakter, så hullet lär nog behövas.

Han följde relingen med blicken och granskade
fundersamt den nya utsmyckningen
deras drake fått i Götmars hemvist.
Längs med halva draken satt det metallringar
som han inte visste nyttan av ännu.

Are fångade frågande Götmars blick.

- Mot bistert väder, förklarade Götmar
utan att vidare upplysa Are om ringarna.
Istället gick Götmar och plockade med
en stor hög av vad som såg ut att vara inoljat
segeltyg.

- Besättningen? undrade Talbard. Är de vid gott
mod?

- Som alltid, svarade Are. Agne sover, Sigvard
styr draken för tillfället, Egil låtsas läsa runor i
sin tros pergamentrulle – även om jag
misstänker att han faktiskt håller den
upp-och-ner.

- Och Gule?

- Han sover han också, för tillfället.

- För tillfället?

- Ja, eller äntligen kanske jag skulle säga istället.
Han kom väl på att han inte hade fler
kroppsöppningar att utforska för tillfället.
Eller att inga av dem längre hade mer
utdelning att ge.

Talbard lyfte roat på ögonbrynen medan Are
irriterat fortsatte.

- Vid Odin, hade jag sett mer öronpillande
och snorletande idag hade jag tagit honom av
daga.

- Jasså? Och jag som trodde ni blivit så såta
vänner efter gillet? skrattade Talbard. Ön
Litl-flykt med dess regenter hade nog blivit
lite gramse om du dödat deras…

- Ingen fara, kluckade Götmar, det går
bra för min del. Döda på bara.
Fast Aknina kan kanske bli lite väl
förtörnad om ont drabbar den lilla
reginen.

- Nåja. Han sover i alla fall nu, grymtade
Are och nickade åt Götmar. Vad ska ringarna
vara bra för?

- Ah, svarade Götmar. Hjälp till och håll i här
så ska du få se.

Götmar gav ena fliken på segeltyget till Are
och tillsammans började de dra ut tyget.
Dess kanter pryddes likt relingen av ringar
som de en efter en fäste med remmar med
varandra. När de kommit halvvägs draken
kröp Götmar under tyget och började fästa
upp det längs undersidan på masten som
man fäster upp ett tält. Sedan förankrade
de nästa sida i de resterande ringarna.

Tyget hade också ungefär samma funktion
som ett tält. Det spände över fören
och skyddade från vindens karga kyla.
Dess ovandel var inoljad för att bättre
stå emot regn och havsstänk.

- Med ett par fyrfat kommer det bli än
mer behagligt, noterade Götmar och
log med illa dold stolthet.

- Inte illa, log Talbard

Bakom dem hade besättningen
nyfiket samlats för att beskåda
drakens nya tillskott.

Agne såg med stora nyvakna
ögon på något han egentligen
själv borde kommit på för länge
sedan.

- Att jag inte tänkte på det, sa han
lågmält och halvt frånvarande.

- Inte lätt dyyy, svarade Gule på den
icke ställda frågan samtidigt som han
ihärdigt krafsade efter något i näsöppningen.

Så hukade han sig och gick glatt in under
tyget innan han hade tid att se Ares mordiska
blick som hungrigt följde hans rörelser.

- Bara å hugge till med svärdet,
nickade Götmar vederhäftigt.

- Man vänjer sig…

aldrig…

…inte riktigt i alla fall…


- Kom nyyy…här var mysigt dyyy,
hörde de inifrån tältets dunkel.

- Gillar drakens nya kläder dyyy.

Are lade handen på svärdshjaltet
och log. Ett väldigt mörkt och ondsint
leende.


Drakars avdrift:
Det var några kalla och blåsiga
dagar som följde de Vittfarne
på deras resa. Glada var de över
Götmars tält, och de turades om
att styra medan de andra kurade
ihop sig runt de tre fyrfat Götmar
bidragit med till resan.

Gule tassade fram och tillbaka på
draken och spelade otåligt med fingrarna.
Än var han i aktern och tittade till färdriktningen
och än vad han under tältets skydd för att värma
sig vid fyrfaten – eller värma sig genom att
plåga någon av de Vittfarne.
Gule tyckte att det var hysteriskt roligt
att smyga upp bakom någon av de Vittfarne
och lägga några kalla fingrar i nacken på
den intet ont anande.

- Kallt dyyy, skrockade han till, innan
han av vana och självbevarelsedrift snabbt
slank vidare för att sätta sig ner bredvid ett
annat fyrfat.

Av sin magkänslas viskande varning hade
han dock undvikit att spela Are dylika spratt.
Även om frestelsen växte sig allt starkare inom
hans något egensinniga själ.

Götmar stod vid styråran och kontrollerade
bäringen när Talbard skulle avlösa.

- Hur går det? undrade han och spejade ut över
havet som snålt inte ville ge någon som helst
vink om var de kunde befinna sig.
Inte ett landmärke så långt ögat kunde se,
bara mörkt hav och grått dis.

- Vi är rätt, svarade Götmar fåordigt och
höll upp en liten skål med vatten där en
än mindre sked låg och flöt.

- Jag har sett något liknande tidigare,
sa Talbard tankfullt och granskade
försiktigt den lilla uppfinningen.
En liten köpman från Gårdarike
ville sälja den till mig dyrt.
Sa att han hade köpt den från
Särkland. Fungerar den?

- Förvånansvärt bra faktiskt.
Jag fick den som gåva av en slav från
Bysan som jag hjälpte fri under
tvåmånadskriget. Den hade förvisso
inte gett honom någon större lycka,
han blev infångad då han och hans män
kommit vilse. Men mig har den lett rätt
alla gånger.

- Se bara till att spetsen pekar mot detta
strecket så ska all…

Deras konversation avbröts plötsligt av
ett plums från babords sida.

- Vad var det? undrade Götmar.
Fisk? Vidunder? Fienden?

- Inget av det är jag rädd, svarade
Talbard snabbt sammanbitet medan han
röt ut order.

- Ankare! Helt om!


***

Det var en rödblossig hövding
de Vittfarne skådade. Saliven
skummande i skägget och ögonen
brann som ljungeldar.
Språket fick Egil att dra huvan om sig
och Agne kunde svära på att hans
annars så goda räknesinne spelade
honom ett spratt.
Det tycktes honom som om hövdingen
deras var fem alnar hög.

Sigvard skulle till att säga något vitsigt,
men insåg att det ändå fanns skillnad
på läge och läge här i livet.

Götmar stod snett bakom Talbard och
betraktade skådespelet framför honom
med tomma ögon.

Gule satt blöt med flera mantlar invirad
runt sig och skakade huttrande tänder
med händerna sträckta mot eldens välkomnande
sken.

Are såg ilsket sammanbiten ut och stirrade
trotsigt in i fyrfatets eld

- Aldrig! ALDRIG vid Jotunheims port
har jag varit med om liknande!
Inte ens från Fáfnirs svavelluktande skithål
har något sämre utgått.
Hreidmars bot skulle inte kunna komma i
närheten av vad som brutits idag.

- Vem kastade i Gule? Vem vill ge åt Njord
denna lustiger gåva?

- Njord ville ju inte ha honom, log Sigvard
beskedligt då han inte längre kunde hålla sig.

”Inte ens Njords stora vatten,
vätten rent tvaga kunde,
därför tillbaka satt ’en
på drake den osunde”

- VEM? Vrålade Talbard och
knäckte en sköld med bara händerna
i rent raseri.
Aldrig har någon blivit avkastade
av de sina på fjärran vatten.
Aldrig har en resas mål blivit
riskerat av inre stridigheter.

Götmar knackade hövdingen lite
försiktigt på axeln samtidigt som
han lugnt förklarade vad nu alla
visste, men som Talbard av vänskap
och band varit för blind för att se.

Are reste sig sakta och såg på Gule.

- Det var jag. Jag kunde inte. Du skulle
inte. Det…

Talbard såg ner på sina fötter och suckade.

- Gule. Vad hände?

Gule var starkt indignerad och nu övergick
det sakta till tväre.

- Johodyyy. En god kompis dyyy.
Kasta en i sjön alltsååå.
Kallt dyy.

- Gule? Talbard såg frågande på
honom.

- Jag bara tyckte Ale skulle reda på
hur kalla mina fingrar blivit dyyy…

- Jag kastade i honom, hör ni det!
Jag! Jag gjorde det! Och jag gör det igen!
Han drev mig itu, hör ni det!
ITU!

Det blev ett styvt jobb för Talbard som nu insåg
hur det hela gått till. Gule hade naturligtvis
inte kunnat hålla sig utan varit tvungen att
späda ut sin långtråkighet och frustration
även över Are. Och trots, eller kanske till
och med tack vare Ares belägenhet blev
det än mer spännande att göra Are detta.

Men Are hade brutit en kodex.

Detta gick inte att komma ifrån.

Talbard dömde sålunda Are till tre dagars
vakt vid åran. Omständigheterna hade
ju varit till viss del av förståliga skäl
till Ares fördel i detta.

Gule hade också förbjudits att vidare
sätta sina Lokefingrar på de Vittfarne.

Götmar hade samtalat långmält med Are
som nu lugnat ner sig och ångerköpt
ville jämka Gule. Men Gule hade varit
stött och endast med plutande läppar
fräst saliv åt Are.

- Plurrkastare dyyy!

Till slut hade Are skänkt hela sin veckoranson
mjöd till Gule som trumpet tagit emot
med djupa klunkar. Detta hade så småningom
fått friden att åter lägra sig över draken.

Talbard slog sig tungt ner i fören, vid ett av
fyrfaten där endast Götmar vågat slå sig ner
tillsammans med honom.
Götmar öppnande en plunta och bjöd Talbard
till.

- För stunder som denna, muttrade han medan de
båda drack utan vidare ord och lät eldens
dansande sken och drakens sövande rullningar
föra dem i drömskt tillstånd.

I fjärran såg de hur Gule och Are sakta men
säkert blev sams och hörde i fjärran hur Gules
tassande fötter kom in i värmen igen.

Talbard suckade djupt och slöt ögonen.

Hans sinne undrade stilla vad för god dryck
Götmar gett honom medan den andra delen
av honom trevade sig fram i drömmarnas
hemvist – bland gröna ängar och soliga dagar.

Han knappt förnam Gules tassande steg som
stannade. Som fundersamt tycktes röra sig
i fjärran. Vars röst i fjärran kluckade: Kallt dyy.

Någon inom Talbard varnade honom i allt detta
och redan innan det kom visste han vad som
skulle följa.

PLUMS!

SIGVARD!!!



Hövdingakval
Det hade krävts vishet och förstånd
för att reda ut drakens färd genom
disiga dagar och Talbard hade äntligen
lyckats att få frid på färden.

De hade åter halat in Gule efter Sigvards
snabbar rörelse, som inte varit mer än en
reflex på Gules kalla fingrar, och Talbard
hade snabbt tänkt ut att om han inte kom
på bättre ordning skulle hela besättningen
få straff – utan att saken därför gott skulle
redas ut.

Därför satte han upp en ny regel som fick
ersätta de gamles. Ty dessa hade inte haft Gule
som medresenär för fylke och viking.
Att lägga kalla fingrar på ilskna nackar
hade därför blivit belagt med straffet att
få bada en omgång.

Och till sist hade denna list lyckats.
Are hade blivit fri från tjänst.
Gule hade åkt i havet ett par gånger innan
läxan blivit inlärd och bekräftad till
kropp och själ.
Sista gången hade ingen behövt kasta i honom.
Smålunkande hade han själv trumpet gått i havet
efter att överraskat Talbard själv på färden.

- Jajaja dyyy, hade han sagt och sedan hade
det varit ankare, helt om än en gång.

Nu hade Gule både blivit tillräckligt nedkyld
och upptinad för vidare lekar och återgått
till att söka skatter på orenliga platser.

De Vittfarne och dess drake sökte sig samtidigt
allt närmare land – och allt närmare sin
destination.

Något som också märktes bland männen.
Svärd började slipas, sköldar putsas
och sinnen skärpas.

De började närma sig Rasgars vatten.


Motstånd
Han hade inte längre någon aning om hur länge
han suttit i den mörka, kalla och fuktiga hålan
som nu blivit som ett andra hem för honom.

Håret låg långt och stripigt över hans ansikte
och skägget hade växt sig ner mot bröstet
på honom.

De hade gång på gång frågat ut honom.
Gång på gång slagit honom.
Gång på gång försökt bryta ner honom.

Men han teg.

Ty att vika vore att svika.

Och svikare skulle de aldrig få honom till.
Ett par av hans besättningsmän hade de
slagit, lemlästat och dödat inför honom.

Om han tigit då, trodde de verkligen att han
skulle tala bara för att de slog honom?

De hade också granskat hans kära svärd och
sedan med löje tagit fram ett städ och slagit
svärdet sönder – mitt framför ögonen på
honom. Det hade tagit några hammare och
någon släggas liv för att lyckats, men
till sist hade de fått delar av eggen att ge vika.

Nu hade de satt Bitaren i en hink med saltvatten
för att likt dess forna ägare gå en trött och sakta
död till mötes.

Gumme satt hårt fastkedjad vid ena stenväggen
och gnisslade tänder av vrede.
Han hade ryckt och slitit i kedjorna både av
vrede och pur raseri. Men de hade suttit där
de suttit. Han hade till och med försökt att
själv frammana bärsärken inom honom,
men det hade misslyckats.

Nu var handlederna såriga och kroppen trött.
Endast ögonen vittnade om hans tillstånd.

Rent hat.