En främling, en somalier, på 42 år i sina bästa år spatserar
på sta'n för att få ljus på sig i slutet av maj. Ljuset spricker
upp mellan löven och färgas grönt av stadens trafikos.
Det vore nästan skönare att bo på landet, tänker han.
Men än så länge dras han till stadens oljud och dramatik.
I varje människa finns ett drama att locka fram. Mannen
rör på sig och är rakryggad med viss position, då han
har lärt sig att inte bry sig så mycket om vad andra tycker
och tänker om hans synskada. Ändå har han aldrig
känt sig riktigt hemma i staden utan snarare rotlös
och rastlös. Till sin förtrytelse har han börjat röka
ett par cigaretter Marlboro om dagen för att sedan
inhalera Bricanyl och Giona easyhaler. Om han skulle
ha tur för en gång skull och råka på den rätta,
en riktig fru, ja då skulle hon få heta Giona.
Och de skulle göra varandra till den vackraste sagan.
Med lavendeldofter i garderoben. Jag och du,
aldrig jagochdu. Ett drama, men mer än ett.
Han har levt ensam för länge för att vilja tro
på total förening mellan man och kvinna.
Nåväl, dessa depraverade ovanor, som alla kan
lägga till sig med kommer av ett långvarigt singelskap.
Det plågar nästan ihjäl honom och skrynklar
honom till ett russin, men han har gått och blivit
en sadist mot sig själv för konstens skull. Det där
med att testa gränser för hur mycket man mäktar
med utan att kollavippa - ja, alltså trilla av pinnen.
Men han är av den uppfattningen, att man måste
vara mycket sjuk, om man ska vilja
ta livet av sig för att göra slut på sjukdomen.
Turboinhalatorn plockas snabbt och vant fram ur
bröstfickan och han känner sig som pånyttfödd
från de döda. På bröstfickans kant skymtar en
näsduk fram, Fazzoletto, som han en gång fått
av en seniora, som han träffade i en bar en gång.
Och han andas ånyo in puffarna i jämnt tempo.
I marschtakt räknas andetagen.
Ett två ett två ett två i parad.
För några år sedan bodde han i Berlin nära
Unter den Linden i ett kyffe, men mögelhuset
fick honom nästan att gå under jord, och han
skulle nästan föredra att bo i ett skyddsrum
i en bunker under U-Bahn. Istället bodde
han i baren och pratade med sina vänner
tills småtimmarna, men drack själv sällan
alkohol, då han ville vara alert.
Han inhalerar ännu en gång. Skönt att
slippa kvävas i en kvävningsolycka, fy fan, vad jobbigt
det är när man andas tungt av storstadens kvalmiga
luft, den stora luften, och soten i den. När det
är som värst ringer han nästan ambulans eller
sjukvårdsupplysningen. Människan är ett
vanedjur. Man måste veta hur man vill leva.
på landet eller i city för att sedan kunna leva
som man lär och bryta mönster på egen hand,
tänker han, och hans förmaningar
låter tiden avgöra hand oblida öde,
rökare eller icke-rökare, men med en tidigare
lunginflammation lever han ödesdigert farligt. Han
ber till stjärnorna, att de ska gnistra, och att han ska
vaggas lyckosamt in i framtiden, som han är rädd för
att drömma om, vilket är lätt hänt. Man måste leva i
nuet. Framtiden är ändå flera miljarder år gammal,
och människans primära och sekundära behov
desamma. För att förverkliga sig själv måste man
leva här och nu och låta nuet och det närvarande
bli den framtid man förtjänar, som att krama ur tiden
och allt vad den gör med en och va man själv går för.
Ofta ger han sig ut i flera timmar och strosar runt
som en katt. En och annan byråkrat kanske skulle
vilja kategorisera honom som en vildkatt, som jagar
sin egen föda, fåglar och möss, för att klara dagen.
Han hittar i de centrala kvarten och gatorna känns
förtrogna. I en enrumslägenhet med pentry bor han
med en hund Tim, som hjälpt honom att orientera sig.
För övrigt har han ingen, som håller om honom,
när han känner sig ledsen eller besviken på livet.
Brustna illusioner. En gång i tiden drömde han om
att bli saxofonist, eftersom hans farfar var mästare på
att spela jazz på saxofon, bl a Louis Amstrong m fl.
Inte en enda släkting bor här utan alla nära och kära
bor i Somalia. Förutom när han arbetar som
sandwichmaker brer smörgåsar och möter kunder
i butiken har han alltid trivts med att sysselsätta sig
själv med att läsa och skriva. Den senaste dikten han
skrev var i Berlin på Unsicht-Bar med blind personal
och en meny, som inrättar sig efter smaker och inte
rätter. Med tända ljus ser han vibrationer från
flammorna och värmen.

flamman från jazztonen lyser upp
sångrösten ett rödvin
och tonen en klunk av detta
baren är full och jag glad

Han reser runt i världen och frilansar som journalist
och skriver reportage om konserter med jazzmusik..
Livet tröttnar han aldrig på hur eländigt det än känns
att inte ha någon vid sin sida. Som kompensation
för l'ennui upplever han livet på djupet och är
ett med sina tankar om verkligheten. Då han blev
blind på grund av diabetes vet han hur verkligheten
ser ut. I stadd kärlekslängtan plågar han sig nästan
till döds. Sadismen i hans ande i tanken och
befruktar hans själ i sinnena. Med ett ömmande
hjärta skulle han säkert kunna träffa en tjej,
men han känner kanske att han borde träffa
en likasinnad, som har sinne för livet. Tappa ansiktet har
han aldrig velat göra och aktar sig därför att komma
någon kvinna alltför nära inpå livet. Därmed är han
en stolt man och hedrar sig själv. I korsningen till
Vasagatan med musikaffären på hörnet till
Erik Dahlbergsgatan tar han chansen och går
in på ett Café för att snacka lite med någon.
Ingen verkar märka av att han är blind. Han
hör en knappnål falla till marken. Häromdagen
förlorade han sin blindkäpp. Hans hjälpmedel
hakade fast i ramen till pakethållaren på en
moped utan att mopedisten märkte det.
I 50 km/h vid övergångsstället. "Jäklans vilken
drulle." Den främmande kände mopedstormen
vina förbi hans öron, men han var van vid
storstadstrafiken och vid dårar. Det finns värre saker,
som kan hända i en storstad.
Dagsens utflykt är att gå på Café. Ta det lugnt ett tag.
Take it easy, som man säger, och han är ingen hektisk
människa utan avskyr destruktiv stress. Den konstruktiva
stressen att man ibland måste lägga manken till har
han lättare för. Det är inte farligt att utmana sig lite
och pressa sig för att få saker och ting ordentligt gjorda.
Och idag eller åtminstone i veckan måste han vända sig
till rehabshopen för att köpa sig en ny blindkäpp.
Den förra var okej, och han vill därför ha
en likadan på 1,5 m med handslinga och gummerat
handtag. Ett hugskott kommer till honom som från himlen.
"Jag ska bege mig ut i skogen och hitta en lång gren
på ca 1,5 m att forma till och tälja." Först kaffe macchiato
på Café Francais. Han frågar en kvinna, quelle femme,
om han får slå sig ner vid hennes bord. Den 45-åriga
kvinnan heter Emmy, som säger att hon inte är någon
riktig kvinna, eftersom hon varken har man eller barn,
och att hon tror att hon är mer en människa.
De undviker att vara privata, är inte ens personliga,
växlar några småord om översvämningarna på Balkan.
Tiotusentals evakuerade i båtar undan floderna
efter jordskalv. Instörtade tak på hus eller ödelagda
kvarter i regionen. Många har förlorat sina hem och
får logi via den serbiska regeringens hjälpinsatser.
Sedan går främlingen ut genom porten och Linn andas ut.
Hon hade nog hellre varit ensam den stunden.
Ute i vimlet stiger han på bussen. På väg mot
Delsjön.