Jag vågar aldrig riktigt höra
Trots att orden exploderar i mina öron

Dess styrka skrämmer mig inte alls
Utan det är tystnaden efteråt som jag räds

Känslan av att åter tappa fotfästet

Rädd jag som aldrig haft en fast grund

Det är nästan skrattretande att inse
Hur mycket lite falsk lycka kan betyda
För att en vilsen själ ska finna lite ro

Så jag väljer att inte höra beröm
Bara för att slippa gråta av saknad
Den dagen tystnaden åter talar till mig