Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Esther går på partyt

Esther är ingen docka utan har ett uppdrag.
Kriget mot det judiska folket vill hon dock
inte förmedla. På det farliga partyt
undviker hon först att dyka upp.
Alla skålar och ser skenheligt falska ut och
så glada förstås. En präst Cecilia äter inte av
sin oblat som i kyrkan. Så lyfter hon på
ögonbrynen. Säger något som hon skulle
kunna bli avskedad för "Jag tror inte
längre på Gud. Jag tror på mannen.
Se här..." (Hon visar sitt vänstra ringfinger).
"Ingen ring. Inte något ingraverat namn.
Hör ni det, gott folk, mitt liv är så djävulskt
tomt, att jag svär. Måste tro på något mer
konkret. (Hon hytter med näven, först mot taket
sedan mot golvet, där en spindel kryper
in mellan träplankorna).
Herren är lika död som en sill i en sillburk.
Har någon av er hört en sill tala? Nej för fan, nej!"
(Prästen ser gråtfärdig ut. Gråten hörs ulkande
ur strupen). "Här står jag och pratar om mig själv.
En sådan egoist. Det får jag inte vara utan måste
vara omtänksam...gott folk, undrar om jag
verkligen menar det. Tvärtom - tvärtom
menar jag...på vilket sätt gott med era
självöverskattande miner.
Människan är i själva verket ond från födseln.
Visste ni inte det? Vad vet ni då?
Jag som alltid predikat om människans
goda gärningar, trots krig och elände...
vilken föreställning, oj oj oj.
Vad...? Jahaja, skål, då Bertil lille."
Så han kan skålar, han, med hela ansiktet.
Några vänder sig bort av avsmak för
prästens antydda förakt för att illgärningar
är människornas fel. Vems annars?
Så talar hon gravallvarligt över sina
ögonbryn. Seså, nu ska jag äta av
partymaten. Quiche Lorraine, gröna bönor,
åååh isbergssallad...Bättre än alla torra
smörgåsar utan pålägg. Den här prästen
har annars för vana att öppna en sardinburk
då och då för att bli mätt, gitter inte laga mat
Ingenting hjälper henne på vägen för att höra
Gud i himmelen...Fader vår
som är i himmelen...Diaspora om morgonen, vá.
"Nämen Cecilia, ser man på?! Du verkar vara
ur balans. Har det hänt något?" "O nej, inte alls,
jag bara längtar efter kärlek...
min tro på Gud har nästan tagit allt ifrån mig."
(Prästen mumlar om en desperat ande). "Är det
någon som har sett Esther? Hon med den långa
flätan och den blå rosenkransen. Sant är, att hon
ser ut som dockan, som hänger i församlingshusets
fönster, men är på intet sätt samma retliga
eller uppnosiga retsticka, som går MIG EN PRÄST
på nerverna. Istället har flickan Esther alltid präglats
av ett tungt allvar och dessutom läst katekesen från
pärm till pärm och fabricerat en sannare realitet,
åtminstone för henne. Skönheten är lika död för
henne som Gud är för prästen. Jag tänkte, att
jag skulle vilja ha någon att prata om gällande
kristendom och judendom.
Klangen från Esthers svärd av ståltråd når fram.
Kyrkklockornas dån, redan när man talar om
religion. Det judiska folket.
I Auschwitz gasades halva hennes släkt ihjäl.
Hennes mor,far, systrar och bröder blev till aska
och gas. Därefter kom hon som tysk flykting
till Sverige. Döden i gaskammaren spelar upp
scener för henne. En kastanj i högra handen håller
hon i för tröst genom ett levande men hårt material.
Kastanjen hade hon en gång fått av en sångare.
"Den ska hjälpa dig till musiken", sa han.
Bort från skorstenar och stjärnfall. "
Dramatik är mein Gebiet.
Esther ändrar sig och går på partyt i Malmö
kyrkoförsamling. Det kan ju bli trevligt, om
bara inte prästen blir hysterisk och sorgsen
över att hon gjort fel livsval. En gång
erkände hon på sina bara knän, att hon
inte passar för sitt yrke. Hellre diktar hon
om män. En hemlig böjelse, som hon aldrig
någonsin beredvilligt på sin gröna kvist
skulle kunna erkänna. "Esther, vad trevligt att få
se dig här ikväll. Jag trodde inte du skulle komma...men så
kom du i alla fall så underbart!" utbrister hon (öppnar
sin vida famn och sträcker ut sina händer). "Vad glad jag är
över att få se dig."(prästen viskar för sig själv något som ingen
för höra "äntligen en god människa"). Esther hör
hennes viskning, instämmer inte riktigt "Var inte så säker
på det du!" (Och hon skrattar lite)
"Om jag är god? Tror du det? Nåja, jag försöker,
men du kan ha fel. Kan inte låta bli att tro så."
"O Esther. Med allt som du läst måste du väl vara
lärd och fostrad nu och kan skilja på ont och gott.
Ur denna urskiljning uppstår själva godheten."
"Cecilia, livet är mer komplicerat än så.
Litteraturen skildrar brutaliteten i denna värld
på ett komprimerat sätt. Jag skulle aldrig begå
en ond gärning. Det vet jag med säkerhet.
Sorghumen skälver av gråt.
Männen visar ingenting för sin tilldelade
hustru eller för faderns hand, som fattar beslut
om giftermål som i Sverige på 1800-talet.
Inte tappa ansiktet. Harakiri med värja
på röd kudde. Män vill vara hjältar och inte
betraktas som fega harlortar.
Män, kvinnor och barn mördas och rånas i träsken
utanför byarna i Kina på trettiotalet. Mulor slaktas.
Asen äter av kadaver. Stanken blir outhärdlig.
Rå skratt klingar till de födda barnen och
människorna som dött. Jag läser
"Det röda fältet" av Mo Yan. Hårda livsvillkor
drabbar folket. Det finns en vacker sida av
de råa levnadshårda ödesstormarna i sorghumen.
Människornas öden flätas samman med varandra
av en osynlig röd tråd. Esther med trollsländorna på
sin vita off-White blus. "Det är ödet som för dig hit ikväll."
Cecilia ler både lyckligt och ynkligt av en nyvunnen
vänskap, som klingar ut i tystnaden.
"Samtal över jorden har inga trådar från himmelen",
säger Esther, "alla vill väl leva, gör så på något sätt."
En dröm häromnatten vill hon berätta om,
men känner ingen tillräcklig tillit. Om en
ridande munk på en blå häst på väg till henne.
Insjuknad i tbc ligger hon i sin säng på ett ödsligt
vindsrum. Yrar av feber och dödsskräck.
Riddaren inträder i hennes karga mörka rum.
-Ingen vill dö. Om hon händelsevis inte vill sätta sig på
hans blå häst? Frisk blir hon då genast. "Oja, dina
fantasifyllda sånger har jag lyssnat på, stigit upp ur
sängen, rentav skrattat lite."
"Måla! Här har du en pensel. Edward heter jag."
Det trummas för daggmaskarna på stigarna i de djupa
urskogarna. De kommer fram när regnet faller.
En dag delas de mitt itu och lever två liv. Jag önskar så, att
jag kunde två liv. Ett här och ett där.
Men verkligen är en annan.
Mina lungor måste blåsas. Läka med en slang med syrgas.
Jag kan bara vara på ett ställe. Här och nu.
Tur i oturen gäller väl för det mesta,
tänker Esther. Det jämnar ut sig i längden.









Prosa av Annika Persson
Läst 519 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2014-09-21 23:14



Bookmark and Share


  aol
Starkt bra skriftat grep tag i en,
2014-09-22

  aol
Starkt bra skriftat grep tag i en,
2014-09-22

  Nanna X
bra flöde. roman på gång kanske?
2014-09-22
  > Nästa text
< Föregående

Annika Persson
Annika Persson