Tööst legger böjda i numånesken,
allt är här öde å stella.
Môrdskogger driver kring stock å sten,
blir te e spöktimme vella.
Sjokna ä taka på laggål å stall
dôrrer står öppna, allt ä förfall.
Trasia ruter i huset,
blänker i numåneljuset.

Gåårn legger öde senn många år
förfallna ä alla husa.
Granskogen tät kring tunet står,
kvarnfallet slutat att brusa.
Inget hörs frå laggål å stall,
Ingen Karo ger mer nôtt skall.
Börte ä folket, di kära,
som höllt Tômtens flit i ära.

Tômten för långesinn dro si kos,
pusslar ej längre kring husa.
Triv-deles ente mä traktor-os
å mä di elektriska ljusa.
Dro sin färde, män ingen vet vart.
Förfallet på gåårn dä to nu fart,
när ingen kring husa sunns pussla,
när Tômten slutat sin sussla.