Vi talar inte om en väg
vilken som helst, vi talar
inte om ett hus bebott av
vanliga grannar
Vår grannes dotter är helt annorlunda,
gammal och ung på samma gång,
hon är så tyst att
tystnaden efter någons pinsamma
dubbelmening
aldrig
kunde bli värre
… och vi talar aldrig
om stranden längre
I varje fall inte högt
*
Det sitter en flicka på huk
bland vallar av
rundade, solvarma stenar,
hon blickar förstulet
– en smula förundrad –
åt huset, det stora
groteska och skuggande
stelnar, med ansiktet
vänt mot tomten
Är ägaren möjligen
hemma i dag?
Än barfota
tar hon sig över
ängen av tistlar och
spjälstaketet som saknar grind
passerar syrenhäcken
sörjer att rosorna
alltjämt inte
har nått sin skönaste ålder
Vid dörren
glömmer hon
sinnenas smärta
*
Skall min barndomsvän, min syster
och granne, se trädgården blomma
och havsbrynet glittra?
Men mannen glor surögt, han
frustar och muttrar
Inte ens om du ser henne!
Jo, det var sant, hon syns inte
alltid, ibland kan man
överraskas
av att få se en skymt av
varelsen, där hon
smugit sig bakom en
dörr, galen, skygg
men för all del nyfiken
Så! I dag har hon satt sig
till synes helt lugn
i hans soffa
och tycks inte se
någon inkräktare
Hur länge har hon
suttit och stickat
egentligen! Vad
har du gett henne, vad
har du gett henne!
Gå och lek med dina
stenar, du!
*
Nu vinkar stickerskan
från sin plats, se, nu har hon
äntligen
upptäckt besökaren
Mannen
har slagit sig ned vid
fönstret
Vid skrivbordet,
lyfter den vackra fjäderpennan. Borta
tycks oron, den
vaknar inte ens när
två nakna fötter
i helig ilska
sparkar till sitsen på
snurrstolen
*
vandrar över golvet
Försök att förstå mig, kamrat!
Det finns någonting där ute
som väntar på att
få kompletteras av dig!
En dag har jag tröttnat, och vad
skall det bli av dig då
Knappt ens ett minne, för
ingen kommer nämligen veta
att du
satt hos gubben och stickade. Varför!!
*
Vad har du gett henne!
Vad har du gett henne!
Mannen har sjunkit ihop
över skrivbordet, vaknar inte
förrän vid den fjärde
sparken mot sitsen
Vad har du gett henne!
*
Se hur vår flicka
så dyster
lunkar mot stranden
förbittrad över ett uteblivet
gehör, och arg, för nu måste hon
hela vägen genom skogen
grämas över
ett grusat hopp
Gympaskorna
har hon i varsin hand, hon
sparkar på stenar
känner inte av skadorna
hon ger sig själv
… ja, nu är hon uppgiven,
därför
talar vi aldrig om henne längre
I varje fall inte högt.
15/10 1994