Där uppe gnistrar det högt ovanför våra ansikten, var dag, genom smog, stratosfären, moln, tromber och damm, svarta hål, rymdtid som kröker sig och svänger in och ut i olika maskhål.
Nu cirklar vi evigt tror vi genom ellipsens bana runt den kärna som brinner men slocknar om miljarder år, det är ofattbart att tänka sig! Det fanns liv här en gång.
Tänk, om det redan har varit så på andra platser med gigantiska rymdmått mätt?
Där jordar redan haft sin levnadstid bredvid en annan sol som blev till mörk materia?
Så gick tiden, den är mätbar, både kronologisk och typologisk, tick tok
var inte rädd min lilla fe, bliv med mig, så reser vi ut härifrån det som snart inte längre skall finnas till!
Hör ni dånet som skakar i världsalltet? Det är meteoriten som kommer för att skörda solsystemet på allt existerande för den här gången. Den tog halva månen med sig på sin vägbana..
Vi ses om si så där
5000 miljarder år igen!
Men först efter en big crunch och en ny big bang, då vet vi vad som väntar oss och det är ett fyrverkeri av vackraste nåd....