det var inte första gången, och inte den sista heller. det visste jag. Jag visste det allt för väl, när jag gick där i regnet. Hjärtat utslitet igen. Jag gick som en bedrövlig hund mellan husen. Folk låtsades inte se mig.
Jag ställde mig mot ett hörn för att spy. Det kom inget, jag ville bara kräkas. Hela kroppen darrade. Kroppen kändes tung, huvudet snurrade. Det kändes som om jag blivit träffad av något hårt. Fick allt att tjonga till. Jag går med flaskan i handen. Jag hade sett fram emot denna dagen så länge, så stack hon iväg med honom. Mitt framför ögonen på mig. Hon log, gav mig en sån där blick. En sån där, se vad du går miste om blick. Jag var tvungen att gå därifrån.
"Alex, vart skall du?"
"Alex skall du gå?"
jag bara gick. Jag kunde inte svara, det gick inte. Men sedan kom regnet. Ett jätteskyfall som dränkte allt. Ett renade regn. Hela jag blev dyngsur. Med gråten i halsen hade jag tagit mig fram till en parkbänk. Satt mig ner. Tittade på bilar och bussar som åkte förbi. Det var någonting i luften jag inte gillade. Ett lugn. Jag var inte lugn. Jag ville vråla rakt ut. Läppen darrade. Jag sa ingenting. Jag lät skriket eka på insidan. Som ett rakblad över själen. Det gör så ont, blundar...
"Allt som inte dödar en gör en starkare" försvinn dumma röst. "allt som inte dödar en gör en starkare" jaja, jävla tjöt. Vatten droppar ifrån luggen. Jag slänger med huvudet. Någon försöker nå mig på mobilen. Jag svarar inte. Signalerna går och går. Sedan dör dem. Sedan börjar det igen. Håller på så ett tag, sedan slutar det. Tystnad. Äntligen tystnad. Regnet slutar. Jag tittar upp. En grådisig himmel. Jag tar en klunk till av vinet. Fick en kräkreflex men lyckades precis häva den.
Folk går förbi, stirrar på mig. Inte elakt, inte hotfullt, MEN dem stirrar. Jag känner det. Det känns som om jag förlist och flutit i land. Av ingen anledning alls mer än att jag flöt då...
och nu sitter jag på denna främmande ön och fattar ingenting. Jag förstår inte folks seder, deras rörelser, deras språk. Allt känns så jävla främmande och långt bort. Dricker mer vin, men vill inte bli full. Jag sveper flaskan men vill inte bli full, jag vill bara börja ruttna inifrån och ut. Så snabbt som möjligt. Ju fortare desto bättre. "å, Alex din skit korv" det är den där rösten igen. Håll käften mumlar jag. "du visste att det skulle bli så här? och du vet varför"
Håll käften, håll käften, håll käften...
"du är ingenting. Du är en nolla. Du är sämre än en nolla." nu kom illamåendet igen. Denna gången kom det. Som en stor röd grötig pöl. Skvätte på byxorna, hamnade på skorna. Jag skrattade. Händerna darrade. jag torkade tårarna.
"trevlig midsommar Alex! trevlig midsommar!" orden föll som stenar ur min mun, ur min själ, ur mitt sorgsna hjärta. Då började det regna igen...