De bar sina sår likt plöjda fåror.
De två som aldrig knöts för att slå
slöt sig om släggan och gav järnet form. 

Jag har vilat mitt huvud i de öppna
där valkarna vittnade
om styrkan i timmar, dagar och år. 

De höll inte många böcker
tyngda av svårtydda ord, fingertopparna
läste varsamt världens blindskrift. 

Då de för sista gången korsades över ditt bröst
hade deras braille nått till punkt.
Allt fanns bevarat i dina händers höst.