En obehaglig känsla hade börjat få fäste i mig. Chandra strök min arm medan jag körde. Hon sa inget fast jag visste att hon kände av min sinnesstämning. Hon lät mig vara och jag var henne tacksam, för det var svårt att formulera orden.

Vi hade kört i tystnad längs kustvägen mot Nice, när jag bestämde mig för att köra ner till hamnen i Villefranche. Det var inte rätt mot henne att inte säga vad jag kände, och jag kunde inte göra det medan jag körde. Några minuter senare hade vi hittat en parkering i skuggan och jag stängde av motorn och vände mig mot henne. Hon tittade mig i ögonen när jag tog hennes hand.

- Jag är så rädd, sa jag med en röst som inte riktigt ville hålla ihop.

- Jag ser det, svarade hon med ett absolut lugn i rösten.

Jag lutade mig över och sökte hennes läppar. Hon mötte mig och jag blundade när hon med en varsam hand förde oss samman. Kyssen triggade en explosion av virvlande färger i mig, och jag började gråta.

- Men älskade, hur är det med dig?

Hennes röst var helt lugn. Jag tittade på henne och hon började torka mina tårar.

- Allt har förändrats, sa jag. Det är bara ett dygn sen du kom. Då när när jag stod och väntade på att du skulle komma ut genom gaten på flygplatsen, gud så förväntansfull jag var. På vad vår tid här skulle göra med oss. Och när du kom ut genom glasdörrarna och vi äntligen var tillsammans, då var jag så lycklig. Jag ville att det skulle bli en nystart för oss. Vi skulle äntligen få tid att lära känna varandra på riktigt. Två veckor är kanske inte så långt, men det skulle vara längre än vi någonsin haft tidigare. Det skulle bli en chans att upptäcka hur djupt våra känslor gick...och kanske om vi hade en framtid tillsammans...

Hon sa inget, men hon såg in i mig med ett djup som jag inte känt förut. Jag fortsatte:

- Du vet när vi satt på restaurangen hos Yves och Chloé?

- Ja..

- När du och Chloé kom tillbaka till bordet med glassen?

- Mmm..

- Då...när du kysste mig. Just där och då insåg jag, att det var så här jag ville ha det. Varje dag, inte bara under två veckor. Jag insåg att att jag ville ha ett liv tillsammans med dig. Jag ville att du skulle komma emot mig och kyssa mig på samma sätt också om tio år...eller om tjugo. Och nu är jag skiträdd för att du inte ska känna på samma sätt för mig. Och någonstans känner jag mig som en egoist, som lägger alla mina känslor i knät på dig, men jag kan inte annorlunda...jag har ingen kontroll längre...

Hon såg på mig, med tårar i ögonen. Hon tittade länge på mig samtidigt som hon strök sina fingrar genom mitt hår.

- Jag älskar dig så mycket, sa hon.