Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett hålrum

Någonstans mellan hjässan och min gom
samlas allt jag inte vågar känna som

Någon gång ibland
kommer det en gäspning
en havets botten-hälsning
tusen famnar djup
ett skammens mörka stup

En hålrum undangömt från världen
en bortglömd del av färden
en rädslans växande tumör
sprider sina mögelrör
i skelettet, körtlarna och märgen

Något kletigt värkande
som mitt inre trott var stärkande
ett slem som står för allt
som inte tillåts finnas
allt svagt jag ständigt undantvingar

Trötthet, glädje, stolthet
hopp, tillit och frihet

Jag böjer ryggen mer och mer
skäms över det

som andras ögon ser

Jag böjer ryggen mer och mer
försöker bära tusen ton
även det

som ingen annan bett om

Blir sen arg
för att ingen bär sitt eget
för att andra inte följer regler

som jag inte berättar existerar

Skäms sen över ilskan
sväljer den likt katten sväljer hår
glömmer bort att hosta upp
det som skapar människohål

Jag måste våga gäspa
ty i den min ömhet finns
inför mig själv och andra
som jag annars klandrar




Fri vers av barfotafantomen
Läst 247 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2015-07-03 14:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

barfotafantomen
barfotafantomen