Ett hålrum
Någonstans mellan hjässan och min gom
samlas allt jag inte vågar känna som
Någon gång ibland
kommer det en gäspning
en havets botten-hälsning
tusen famnar djup
ett skammens mörka stup
En hålrum undangömt från världen
en bortglömd del av färden
en rädslans växande tumör
sprider sina mögelrör
i skelettet, körtlarna och märgen
Något kletigt värkande
som mitt inre trott var stärkande
ett slem som står för allt
som inte tillåts finnas
allt svagt jag ständigt undantvingar
Trötthet, glädje, stolthet
hopp, tillit och frihet
Jag böjer ryggen mer och mer
skäms över det
som andras ögon ser
Jag böjer ryggen mer och mer
försöker bära tusen ton
även det
som ingen annan bett om
Blir sen arg
för att ingen bär sitt eget
för att andra inte följer regler
som jag inte berättar existerar
Skäms sen över ilskan
sväljer den likt katten sväljer hår
glömmer bort att hosta upp
det som skapar människohål
Jag måste våga gäspa
ty i den min ömhet finns
inför mig själv och andra
som jag annars klandrar