Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Då tyst kupé var det enda anständiga utrymmet...

 

Sammandraget av de här kvällarna blev inte som jag hade tänkt mig. Crystal satte igång med att lyssna. Något hon normalt aldrig skulle göra. Hon var övertygad om att han var bortrest de gångerna hon såg honom uppträda. Och vi var inte säkra på, vad han hette. Han var en journalist. Kanske hade vi läst något han hade skrivit någon gång och "drömt om vänskap". Det var så dags då. Hörde Master Of Puppets och han hörde väl på något betydligt mer modernt. Sångcykler om universums uppkomst, tog över mig helt.

När hon ärligt kommer till jobbet stänger hon av alla bittert dåliga känslor hon tvivelsutan har, alla sorters känslor krävs för att göra en anpasslig person. Även det vansinniga skrikandet när hon blev mor och som besatt av sin blivande avkomma. Som blir viktigast. Hennes man får kliva åt sidan liksom pojkvännerna i en glömd tid. Även det glada i att se hur vacker soln är och ger upp sig själv.

Månen är inte glad. Styr nattens känsloliv och poeterna och lyser inte själv. Det får man ångra och säga ett förlåt som hörs. Jag är snyggförtappad, snygg ibland, ful för vissa. En tanke ofullständig. En presidentkandidats död, hennes man. Bilder, New York som då.

Zippo är inte stark. Var han en mördare? Jag vet inte. Nej, det tror jag inte. Än samma rövhål enligt min uppfattning när jag igen hörde honom prata. Håller korten tätt mot kroppen med armarna som en gång bildade... staketet kring min gård. Vad ska du kämpa för, lediga dagar, poesie? DNA sjunger om Anneke som då fyllde tretton år. Dricker av förvandlingen.

Vi är alltså tillbaka i deras lägenhet nu.

Igår det vill säga idag. Högg den första tjuren, en civiliserad människa. Du är vaken? Klockan 23 en lördag. Varför personer av andra kön kan prata. Han skulle sitta här än? Och vi skulle i detta rum vara lite sinnesförvirrade.

Jag trodde inte heller att jag skulle besöka den lägenheten någon mer gång. Men det verkade viktigt att återvända, säga några sista saker. Vi måste sluta umgås såhär. Ni måste gå skilda vägar på sommaren. Karriären misslyckades. Vi misslyckades med allting.

Oriana Fallaci. Någon måste sköta inomhuspool-rengörningen. Vad vill du oss? Dina kedjebrev skapar bara olycka. Walk home. Nej jag vill inte, inte vara med. Allt hände bara under den senaste veckan och det är därför jag har hållit mig så tyst.

Jag bestämmer det själv. Vad får honom att tro?

Åt nötter, rensade krusbär, det är säsong av misstag.

Nog älskade hon och kan älska honom, misstog honom för ett barn? Det får bli ett avslutat kapitel. Vill aldrig mer ens prata. Tänk på hur vi träffades egentligen. Sitter och lyssnar på Rysslands äldsta rockband Tidsmaskinen. Kläderna är duvgrå. Först när det var minus 40 slapp man att arbeta i skogen. För det första vek sig eldslågan. Och sedan åkte vi från krigsbarackerna i en väldigt varm bil. Mot nästa karga mål. Och där fick vi protein och mat för två dagar. Och snabba höftrörelser. Vem berusade fostrarinnor? Än här, än där. Gammal levnadsvår din smog intill okänslighet. Lakritsrot-svarta kavajen för blöt. Går in i en angränsande obemannad affär. Den exakta tiden för mitt födelseår. Om mat, om aladåb. ”Vad fan gör du? Jag trodde att du var en kändis". En sådan man drömmer om. De irriterande ljuden slutade när grannen flyttade ut förstod jag till sist, så det var hans fel.

JAG: Hur mår du? Vad är du här för?

PEARL: Klaga.

JAG: När var din pretentiösa period och var du i ett bollhav?

PEARL: Jaa, det var 1996... jag måste gå ut och ringa ett samtal!

(Skratt)

 

 




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 402 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2015-09-26 22:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström